Adventskalendern, Lucka 9!


Har du missat tidigare luckor så klicka HÄR!

Lucka 9!

Nu var hon allvarligare och kröp närmare Astrid, såg henne intensivt i ögonen och så sade hon:-Vi behöver din hjälp med att hitta julen, sade den lilla flickan med vädjan i rösten. Astrid kunde inte för sitt liv förstå vad flickan menade och hon sade det till flickan. Flickan såg lite förvånad ut och tittade intensivt på Astrid. Då kom Astrid på att hon inte visste flickans namn och frågade efter det. Jag heter Dorsia, sade hon. Och så fortsatte hon, ”jag ska berätta för dig om julen”.

”Den första december varje år så öppnar vi den kistan som jag lämnade hos dig och då kommer julen till oss. Julen bor i den kistan när det inte är jul. Men i år när vi öppnade kistan så kom inte julen fram utan det enda som kom var en sörjig rök som bara blir mörkare och mörkare. Julen handlar om glädje, omtanke och kärlek och det är vad julen behöver för att komma ut ur kistan men dom sista 2 åren har röken varit lite trögare och haft stråk av mörkt i sig men julen har ändå funnits där och kommit till oss. Men i år är röken så mörk och tjock så julen hittar inte till oss. Vi har till och med skickat spejare in i röken för att leta efter julen men vi vet inte om dom lyckas och vi vet inte ens om dom kommer tillbaka”, sade hon sorgset. Tårarna började rinna nerför Dorsias kinder och hon tittade vädjande på Astrid; ”Snälla, säg att du vill hjälpa oss, min bror är en av spejarna och jag saknar honom så”.

Astrid kände sig omtumlad och förvirrad av det som Dorsia berättade. Hon hade svårt att förstå vad Dorsia menade och kunde inte för allt i världen inse hur hon kunde hjälpa till. – Jag vet inte hur jag kan hjälpa er, sade Astrid. – Jag vet inte ens om jag har tid för jag har väldigt mycket att göra både på jobbet och hemma så det allra bästa nu vore om ni kunde låta mig gå hem och fortsätta med mina göromål, fortsatte Astrid bestämt. Dorsia började gråta ännu mer och Astrid kände sig lite illa till mods och ganska obekväm. Hon kände att hon inte riktigt visste hur hon skulle bete sig i en sådan här situation och kände obehag inför att inte ha kontroll.
Astrid sträckte ut handen mot Dorsia för att trösta henne. – Snälla du, gråt inte! Allt kommer ordna sig, julen kommer alltid varje år. Den försvinner inte bara så där, sade Astrid och avslutade med ett leende som hon trodde var lugnande. Men Dorsia reste sig upp och såg riktigt arg ut nu, hon satte händerna i sidorna och så utbrast hon: – Julen kommer inte utan din hjälp! Din ilska förtar all glädje så därför är röken så mörk och tjock!!! Och så stod Dorsia där och stirrade stint på Astrid en stund innan hon sjönk ihop på sängen igen och började gråta. Astrid kände hur ilskan steg inom henne, vilken fräckhet att komma här och anklaga henne för att ha ”slarvat” bort julen. – Det är inte mitt fel att ni inte får någon jul, sade hon förorättad. Ni får väl göra som alla andra och se till att ordna med julen, fortsatte Astrid. Dorsia tittade oförstående på henne innan hon sade: Men, jag förstår inte hur du menar, julen kommer till oss från kistan. Julen bor i kistan.
Plötsligt hoppade Dorsia ner på golvet och kilade iväg med en himla fart och när hon försvunnit ur sikte så tittade sig Astrid omkring igen. Det var väldigt skönt här faktiskt, så lugnt och harmoniskt och Astrid kände att hon skulle tycka om att vara här en längre tid och sakta lade hon sig ner och drömde sig bort. Men så väcktes hon ur sina drömmar av att någon ryckte i ärmen på hennes kofta och när hon vände sig för att titta vem det var så blev hon så förvånad…

 

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *