Såg på lokala nyheter där det var ett reportage från en tennisskola för unga tjejer och reportern intervjuade en tjej på 8 år. Han ställde frågan vad hon hade för mål:

-Jag ska bli Sveriges bästa kvinnliga tennisspelare, svarade tjejen säkert med ett stort, stolt leende.

-Oj, vilket högt mål, blir reporterns spontana reaktion på det.

Där talade reportern om för henne att hon siktar för högt. Och det är så vuxenvärlden formar in barnen i den accepterade normen. Barn är så beroende av oss vuxna och lyssnar på och tar till sig det som de vuxna säger och gör.

Att tala om för den här tjejen att hennes mål är högt sår lätt tvivel hos henne, en osäkerhet på om hon kanske är fel person att sätta ett sådant mål. Är hennes mål för högt? Ja, för reportern som var en man i 40-årsåldern, han kommer aldrig lyckas bli Sveriges bästa kvinnliga tennisspelare. Nu menade ju den här reporten inte att göra den här tjejen osäker utan hans agerande var bara ett utifrån vårat samhälle normalt beteende, det är så vi är fostrade, vi reagerar när något sticker ut från normen.

Men för den här tjejen kanske målet faktiskt är lågt satt, hon kanske har kapaciteten att bli världens bästa tennisspelare. Hon är för ung för att man ska veta det än, men är det rätt av vuxenvärlden att hindra henne från att ta reda på det?

Vem  har rätt att avgöra om en annan människas mål är högt eller lågt? I landet Sverige lagom får man inte ha för höga mål som avviker för mycket från gängse norm. Vi borde bli glada när barnen tycker att något är så roligt så att dom vill satsa på det och sätter mål. Vi borde uppmuntra det här i större utsträckning för det främjar utveckling och framåtskridande.