En bukett jag plockade till vår loppis idag.

En gång när jag var hos läkaren så frågade han vad jag jobbade med och jag svarade att jag var Beteendevetare och Diplomerad stresskonsult. Som svar på det konstaterade läkaren att jag aldrig blev stressad. Det skulle ju i så fall betyda att en läkare aldrig blir sjuk, att en bilmekaniker aldrig får problem med sin bil, att en frisör aldrig kan få kluvna hårtoppar osv. Men, jag förstår hans uttalande för jag möter det ganska ofta. Eftersom jag jobbar med att inspirera, positivt tänkande, mental träning mm så märker jag att folk tror att jag alltid är glad och att mitt liv surfar på en rejäl räkmacka.

Flera av mina kollegor som även är vänner har berättat att de upplever samma sak och tycker precis som jag att det är ganska påfrestande. Om en IT-tekniker skriver på FB eller sin blogg att han/hon känner sig nere eller deppig så har folk full förståelse för deras motgångar. Men om jag eller någon av mina kollegor skulle uttrycka liknande så blir vi genast ifrågasatta för vi borde väl veta bättre. Men faktum är att jag lever i samma värld som alla andra och jag råkar också ut för motgångar som faktiskt påverkar mig.

Jag kallar det här inlägget för den nakna sanningen för jag har bestämt mig för att skriva precis som det är. Egentligen borde jag inte göra det med tanke på att ju mer jag grottar ner mig i hur jag mår nu desto värre riskerar jag att må. Men, jag har bestämt mig för att ni ska få följa med på min resa från botten till toppen. Ja, just nu så känns det som om jag är nere på botten och det värsta av allt är att jag har ingen egentlig anledning till att vara där. Det har inte hänt något konkret som jag kan peka ut som anledning till att jag rasat ner i det här hålet. En annan sak som fått mig att tveka inför att skriva det här inlägget har att göra med mitt yrke. Den här bloggen och hemsidan är mitt ansikte utåt och det kan ju vara så att jag framstår som oprofessionell genom att skriva det här. Men vet ni vad? Jag skiter faktiskt i det. Jag orkar inte ha någon glättig fasad att jag är en lycklig framgångsrik företagare som håvar in massor med pengar på mitt jobb. Jag ser alltför mycket sådant i sociala medier och jag har bestämt mig för att jag vill inte vara en av dem.

Min förhoppning är att kunna inspirera, ge förståelse och tips för de som av olika anledningar behöver det. De dominerande känslorna de senaste dagarna har varit ilska, frustration, ledsenhet, sorg, bitterhet, grinighet, trumpenhet, maktlöshet, litenhet, kärlek, glädje, ofullkomlighet, oduglighet, värdelöshet och känslan av att vara misslyckad. Jag pendlar hejvilt mellan dessa känslor och det känns ibland som om jag åker runt i en tombola.

Jag förstår om ni inte orkar läsa hela det här långa inlägget men jag skriver lika mycket för mig själv som för er och har ni hängt med så här långt så blir jag glad över att ni vill ta del av det jag har att dela. Som ni förstår så är det många känslor som far omkring och alla är inte speciellt vackra men jag tillåter alla känslor få vara och lägger inte in någon värdering eller klandrar mig för att jag har dessa känslor. Sedan jag rasade ner i hålet för någon vecka sedan så har min första insats varit att bara göra saker som jag verkligen vill göra. Saker som har känts som tvång eller att jag verkligen borde göra de har jag ratat. Jag har minskat min närvaro i sociala medier för jag har ingen lust. Jag har inte skickat nyhetsbrev på länge för jag har inget inspirerande att komma med. Jag har inte skrivit mycket på bloggen för jag har inte haft något inspirerande att skriva.

En andra sak jag har gjort är att jag bara lyssnar på musik som gör mig glad, jag tittar bara på TV-program som är positiva, jag läser bara sådant som är positivt. Det innebär att jag inte läser dagstidningar, tittar inte på nyheter osv. Jag minimerar alltså intaget av negativa yttre stimuli. Jag har också gett mig själv ”bygglov” för att bygga upp mig själv igen ända inifrån. Och ikväll eller i morgon ska jag be min man om bygghjälp. Det kommer innebära att han bara får säga positiva saker till mig, gör jag något som han känner att han vill kritisera så får han helt enkelt vara tyst.

Eftersom jag inte har några föreläsningar nu under sommaren så har jag mycket tid att göra vad jag vill med. Förra året startade vi en loppis här hemma och jag har öppnat den igen. Jag pysslar mycket med den vilket jag tycker är kul. Vi ska också öppna Bed & Breakfast i vår Bagarstuga så jag håller på och gör i ordning där. När jag har kunder i loppisen så är jag på bra humör och jag tycker om att prata med kunderna. De är mina ljuspunkter. Jag håller mig sysselsatt vilket skingrar tankarna ganska mycket och det är skönt och behövligt. Jag pysslar också en del i trädgården och jag försöker göra så lite som möjligt av sådant som känns tråkigt och oinspirerande. Det jag konstaterat den här veckan är att jag mås som sämst från det att jag vaknar fram till någon gång vid tre på eftermiddagen. Och under de timmarna så sitter jag sysslolös och har väldigt svårt att komma igång. Tittar på TV, spelar något dataspel och känner mig bara helt eländig. När min man är hemma så mår jag mycket bättre. Han är en väldigt fin man och jag älskar honom väldigt mycket. Han är så underbar att krama och han har ett så härligt leende. Att titta på honom fyller mig oftast med kärlek och glädje. Nu jobbar han den är veckan också innan han går på semester.

Ja, det här var den första delen på min resa mot toppen och jag vill tacka dig som läst ända hit. Min ambition är att återkomma i morgon och då ska jag nog berätta mer om känslan av att vara värdelös och misslyckad. Om hur mina tankar talar om för mig att jag faktiskt inte lyckas med något överhuvudtaget. Jag önskar dig en härlig kväll.

Kram!