I förra inlägget lovade jag en till berättelse, men innan vi kommer till den så vill jag ta upp det här med att kunna skratta åt sig själv och att  inte ta sig själv på så stort allvar.

Att ta sig själv på stort allvar och att inte våga bjuda på sig själv är direkt kopplat till dålig självkänsla. Ju lägre självkänsla – desto mer navelskåderi.
Har man låg självkänsla så ökar behovet av att få bekräftelse utifrån och då är det svårt att skratta åt sig själv och våga bjuda på sig själv för man är osäker på om det är okej med omgivningen.
Har man däremot en hög självkänsla så spelar det ingen roll vad omgivningen tycker för man vet att man är okej även om man råkar göra bort sig.

Bild: HÄR

Den tappade kjolen!

Det var fredag och jag skulle föreläsa på en högstadieskola för en grupp niondeklassare. På mig hade jag förutom tights även en snygg svart kjol med mudd upptill.
Jag skulle föreläsa i aulan vilket innebar att där fanns en scen för mig vilket gjorde att jag syntes väldigt bra för publiken.
När jag har så stort utrymme som en hel scen så har jag för vana att ibland byta sida av scenen för att kunna få kontakt med hela publiken och så gjorde jag även denna gång. Jag tog min lilla promenad från ena sidan av scen på väg mot den andra, plötsligt känner jag en ändring av stämningen bland publiken och så känner jag något konstigt längs med benen. När jag tittar ner ser jag att kjolen har glidit ner till precis ovanför knäna. Och det har publiken också märkt, såklart. Jag syntes ju jättebra uppifrån scenen.

Så vad gör jag?

Bjuder på mig själv, såklart. Inte mycket val där. Jag böjer mig ner, tar tag i kjolen och drar upp den och säger till publiken: -Oj, här går jag och tappar kjolen! Och sedan asgarvade vi allihop. När allt lugnat sig så fortsatte jag föreläsningen.
Jag vet inte om dom kommer ihåg vad jag pratade om, men dom glömmer mig garanterat inte. Du vet, hon som tappade kjolen.

Jag behövde ingen bekräftelse från publiken därför kunde jag bjuda på mig själv. Jag vet att jag är bra på mitt jobb och att om jag bjuder på mig själv så uppskattas det väldigt mycket.

Vad skulle du ha gjort?

Jag har fått förfrågan om att skriva ett inlägg om att skratta åt sig själv så det tänkte jag bjuda på här genom att berätta om en liten incident som jag var med om för massor med år sedan.

Berättelsen om Tjurskallen!

Jag hade en period i mitt liv då jag tyckte väldigt mycket om djurdelar; fågelfjädrar, bendelar tänder osv. Hittade jag en död fågel så åkte den in i frysen för senare bruk. 🙂
Jag hade fått den briljanta idén att jag ville ha ett djurkranium på väggen, gärna ett riktigt stort. Så när jag fick höra att ett par vänner skulle slakta några tjurkalvar så bad jag om en skalle. Jag var inte helt nöjd med det då jag i min naivitet trodde att en tjurkalv inte har så stort huvud.
Så en dag hittade jag en svart sopsäck på min trappa och i den låg tjurskallen. Wow, perfekt! Bortsett från en liten detalj, allt var kvar; öron, ögon, päls till och med den stackarns sista måltid fanns osvald i sötnosens mun. Nåja, man får vad man ber om så det var bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång. Jag insåg att koka huvudet var den bästa lösningen för att få bort allt och släpade upp det gigantiska huvudet och in i köket. Väl där insåg jag att det fanns ingen chans att få plats under fläkten på spisen. Tänka om, alltså. Ah, zinkbaljan och en brasa.
Ner på gården, tända en brasa bygga upp en eldstad med tegelstenar, på med baljan och börja bära vatten. Två hinkar i taget, mitt i vintern, snö och kallt. Om jag tar varmt vatten så kokar det nog snabbare. Fram och tillbaka, två hinkar i taget, skvimp, hett vatten. Ni kan nog räkna ut vad som hände med det utskvimpade vattnet. Precis, det blev till is.
Så, swosh, halkade jag till och hällde två hinkar hett vatten över mig och drattade på ändan så det small om det och här kommer det intressanta. Min reaktion!

Den första spontana reaktionen var att i skam titta mig omkring för att se om det var någon som såg det pinsamma, där avbröt  jag mig dock och såg för mitt inre hur kul det måste ha sett ut. Så då började jag asgarva istället.
Men varför skämdes jag? Varför var det så pinsamt att göra det naturliga att halka omkull? Skämmas tycker jag man ska göra när man gör något dumt med flit. Ungefär.

Och det är ju så vi borde göra mer, så länge man inte skadar sig så kan man skratta åt det. Bjuda på sig själv så att andra får ett skratt som gåva.

Fler historier kommer. 🙂