_

Att lämna avtryck!

 Jag har en vän på Facebook som jag inte har träffat på över tio år. Vi
har inte haft någon kontakt mer än att sporadiskt kommentera varandras
inlägg på Fb. Häromdagen fick jag ett meddelande från henne på Facebook
och jag blev så glad så att jag blev rörd till tårar.
Och eftersom jag är som jag är så började jag fundera hur saker kan
komma sig. Det hon skriver om har jag nämligen helt glömt bort och för
henne spelade de orden så otroligt stor roll.
Och då började jag tänka på vilket avtryck vi gör hos andra människor.
Hur vill vi att människor som vi träffar tillfälligt ska komma ihåg oss?

Bild: Privat

Brevet:

”Äntligen kom jag ihåg att jag skulle skicka mail till dig.
Har tänkt på dig ibland genom åren. Varför kanske du undrar?
Jo när vi var på kursen så beskrev du en gång att du tänkt när du var
ute och gick att du tänkte en ramsa ”jag är i min kropp… jag är i min
kropp…” Då förstod jag inte känslan, jag förstod att det var något
positivt för dig. Men jag har använt mig utav det någon gång ibland. Och
varje gång har jag tänkt på dig och skänkt dig en tacksam tanke för
att du delade detta med oss o gruppen. Kan ta den sista gången som
exempel.
Min styvfar dog förra veckan. Jag var då i Norge på jobb. mådde
skitdåligt den dagen jag skulle gå hem från jobbet (den berömda
chockfasen som infinner sig som steg ett vid tex dödsfall ) Är det
något jag är specialist på så är det hur min kropp reagerar i en sådan
situation. Iaf då kände jag mig så där konstigt frånvarande som man går
i luften utan kontakt med yttervärlden. DÅ har jag använt mig av din
ramsa ”JAG ÄR I MIN KROPP…….” Och det FUNGERAR så HIMLA bra.
Så det jag vill säga är TUSEN MILJONER TACK till att du har räddad mig i en del svåra situationer genom åren. KRAM KRAM ♥ ♥ ♥”

Jag började även fundera över orden ”jag är i min kropp” och insåg hur
viktiga dom faktiskt är. Ofta när vi mår dåligt eller är stressade så är
vi fast i våra tankar, i vårat huvud. Det är som om vi hade ett
osynligt stopp i halsen som förhindrar kontakt mellan hjärnan och
kroppen. Det kan vara därför som stressade inte lyssnar till kroppen för
det är stängt och dom är fast i sitt huvud.

Att lämna avtryck!

 Jag har en vän på Facebook som jag inte har träffat på över tio år. Vi
har inte haft någon kontakt mer än att sporadiskt kommentera varandras
inlägg på Fb. Häromdagen fick jag ett meddelande från henne på Facebook
och jag blev så glad så att jag blev rörd till tårar.
Och eftersom jag är som jag är så började jag fundera hur saker kan
komma sig. Det hon skriver om har jag nämligen helt glömt bort och för
henne spelade de orden så otroligt stor roll.
Och då började jag tänka på vilket avtryck vi gör hos andra människor.
Hur vill vi att människor som vi träffar tillfälligt ska komma ihåg oss?

Bild: Privat

Brevet:

”Äntligen kom jag ihåg att jag skulle skicka mail till dig.
Har tänkt på dig ibland genom åren. Varför kanske du undrar?
Jo när vi var på kursen så beskrev du en gång att du tänkt när du var
ute och gick att du tänkte en ramsa ”jag är i min kropp… jag är i min
kropp…” Då förstod jag inte känslan, jag förstod att det var något
positivt för dig. Men jag har använt mig utav det någon gång ibland. Och
varje gång har jag tänkt på dig och skänkt dig en tacksam tanke för
att du delade detta med oss o gruppen. Kan ta den sista gången som
exempel.
Min styvfar dog förra veckan. Jag var då i Norge på jobb. mådde
skitdåligt den dagen jag skulle gå hem från jobbet (den berömda
chockfasen som infinner sig som steg ett vid tex dödsfall ) Är det
något jag är specialist på så är det hur min kropp reagerar i en sådan
situation. Iaf då kände jag mig så där konstigt frånvarande som man går
i luften utan kontakt med yttervärlden. DÅ har jag använt mig av din
ramsa ”JAG ÄR I MIN KROPP…….” Och det FUNGERAR så HIMLA bra.
Så det jag vill säga är TUSEN MILJONER TACK till att du har räddad mig i en del svåra situationer genom åren. KRAM KRAM ♥ ♥ ♥”

Jag började även fundera över orden ”jag är i min kropp” och insåg hur
viktiga dom faktiskt är. Ofta när vi mår dåligt eller är stressade så är
vi fast i våra tankar, i vårat huvud. Det är som om vi hade ett
osynligt stopp i halsen som förhindrar kontakt mellan hjärnan och
kroppen. Det kan vara därför som stressade inte lyssnar till kroppen för
det är stängt och dom är fast i sitt huvud.