Har du missat tidigare luckor så klicka HÄR!

Lucka 14!

Den var väldigt mörk och tjock och plötsligt så kände Astrid den numera välbekanta känslan av varm luft mot sitt öra och hon hörde en röst som viskade din glädje skingrar röken, din glädje skingrar röken, din glädje skingrar röken. När Astrid öppnade ögonen igen så satt hon hemma på sin säng som förut och hon undrade om det verkligen hänt. Hade hon verkligen varit borta? Hon tittade i handen och där såg hon kistan vars lock långsamt stängdes. Hon tittade på klockan och såg att det hade gått fem minuter sedan hon satte sig på sängen. Med tanke på hur mycket hon upplevt så var det inte sannolikt att hon bara varit borta i fem minuter så hon har nog bara slumrat till en stund.

Plötsligt känner hon en rörelse i sängen och hör ett stön, hon tittar snett bakom sig och ser Ferios krångla sig ur täcket. Astrid börjar skratta åt den helt bisarra situationen där hon sitter på sin säng med en pytteliten skattkista i handen och en liten, liten tomte som stånkar under bördan av hennes tunga täcke. Ja herregud, det vore något att berätta på jobbet.

När Ferios äntligen kommit loss från täcket och rättat till sina kläder så säger han myndigt: – Nå, nu är det dags för oss att åka till jobbet! Astrid tittar häpet på Ferios innan hon börjar skratta igen och svarar: -Men Ferios, det begriper du väl att du inte kan följa med mig till jobbet. Vad ska mina kollegor tro? Tomtar finns inte så du kan inte springa runt där.

Ferios tittar förvirrat på henne innan han utbrister: – De kommer inte att se mig, såklart. Jag gör mig osynlig så ingen kommer att se mig, inte ens du. Nu åker vi! Och så gjorde Ferios en volt och sedan var han borta. Astrid tittade sig omkring men Ferios var puts väck.

-Här är jag, ropade Ferios och rösten kom från dörren men Astrid såg honom inte. -Jag ser dig inte, svarade Astrid. -Jag vet det, dumsnut, sade Ferios. Det är liksom det som är meningen, fortsatte han. Nu åker vi. -Eftersom jag inte kan se dig, sade Astrid så är det bäst att du sitter i min handväska så jag inte snubblar över dig när jag går. Hon ställde ner sin handväska på golvet och såg hur den öppnade sig som av sig själv och så svällde den ut lite åt sidorna. -Så där, sade Ferios, nu sitter jag bekvämt men det var värst så mycket saker du släpar runt på.

Astrid körde till jobbet med Ferios i sin handväska på sätet bredvid henne. När hon saktade in vid rondellen så svor hon till och skrek, -Förbannade idiot!!! Använd blinkersen för i h-te. Neeeej! skrek Ferios till, inte så fortsatte han lite mjukare. Astrid tittade på väskan och undrade vad han menade. Klart hon blev arg, den andra bilisten gjorde ju fel. Men Astrid, sade Ferios, du har ingen aning om varför han inte blinkade. Lampan kanske var trasig t ex. Då får han väl laga den då, snörpte Astrid. Visst, fortsatte Ferios, men han kanske inte vet om att den är trasig. Och förresten så spelar det ingen roll, sade Ferios, för hur det än är så hjälper inte din ilska. Chauffören i den andra bilen hör dig inte och vet inte att du anser att han gör fel. Så hur arg du än blir och hur mycket du än skriker så kommer det inte att hjälpa. Det enda som händer är att röken i kistan blir mörkare och trögare. Ferios lät sorgsen när han sade det sista. Astrid kände sig lite skamsen vid tanken på röken och hennes ilska.

Och så tyckte hon synd om Ferios som verkligen trodde att det var hennes fel att röken var så svart och att hon skulle kunna göra något åt det. Fast hon måste ge honom rätt i att hennes ilska inte får den andra chauffören att börja använda sin blinkers.