Att fylla 40 år och älska livet! 5 kommentarer


Det här inlägget är skrivet av Cecilia Németh som gästbloggar hos mig idag. Cecilia driver företaget co/Coaching och jag rekommenderar ett besök på hennes hemsida där man genom Cecilias levande språk genast känner sig hemma. Hon skriver bland annat: ”Jag är nyfiken på dig – Är du?” vilket är ord som gick direkt in i mig.

Cecilia Németh, co/Coaching!

Varsågod – njut av att läsa Cecilias tankar om ålder!

 

Är ålder bara en siffra… eller två?

En katt sägs ha nio liv. Hade jag varit en katt så hade jag haft sex stycken liv kvar nu. Tre gånger har jag varit riktigt nära att dö, sådär verkligen snuddat vid den – så jag hoppas att det betyder att jag har några kattliv kvar inom mig.

Alldeles snart fyller jag 40 år, och det är en fantastisk siffra, tänk att ha kommit till vad vi förr kallade medelåldern, men som vi nu gärna kallar ”mitt- i – livet” åldern.  Jag har ett tydligt minne av en vardagshändelse, ni vet ett sådant minne som etsat sig fast i ens undermedvetna från vardagen . Inte ett sådant minne från någon semester eller något speciellt familjetillfälle, utan just ett sådant vardagligt minne som man undrar, hur kommer det sig att jag minns just det här – så många år senare?

Minnet är från en tisdagskväll för många år sedan, jag tror att jag var runt 12-13 år och satt med min bästa vän Ulrika på en körövning i kyrkan. På den tiden sjöng jag i kyrkokören varje tisdag, vilket känns som en evighet sen… Iallafall börjar vi prata om åldrar och någon säger att hennes mamma är 40 år.

40 år! ropar vi, tänk så otroligt gammal man är då… 30 absolut men 40… tja det kändes som att då är det dags att lämna in. Och tänk, sa någon, tänk känslan att var 40 år, asså så himla segt med ungar, rynkor, nån gubbe som hade stuckit och lämnat en rökande på en pall i köket – så såg vår bild ut av hur det skulle vara att var 40 år!

Så… nu många år senare med ett halvt liv levt, med en man som bor kvar i huset, flera rynkor som ett tecken på att livet inte alltid visat sig från sin soligaste sida, men utan cigarettrök, så finns tankarna där…

Jag har hört det flera gånger nu, då många ”i min ålder” fyller jämt. Vänner som utbrister att det är väl inte så mycket att fira… att de fyller år! En nästan uppgiven känsla av vårt gamla Jantelag som spökande säger; Inte ska väl du… Då tänker jag att om vi inte firar livet och kärleken till detta – vad firar vi då? För mig som varit på gränsen att mista livet – är det så oerhört värdefullt att få finnas med ett tag till.

Men jag har en 30, 40, 50 års kris, svarar många när jag undrar hur de har det. Det har jag full förståelse för men jag tycker att vi själva har ett ansvar över våra liv och hur vi förhåller oss till saker och ting.

Sen kan det självklart finnas omständigheter, såsom svår sjukdom som vi inte kan påverka hur mycket vi en önskade. Men… vi kan välja hur vi förhåller oss till det. Jag tänker ofta på orden ”Det är inte hur vi har det – utan hur vi tar det”. Det känns viktigt att påminna sig om när livet kommer i mellan.

Jag tycker att det är magiskt att få vara människa, och alternativet till att tycka det känns förskräckligt att fylla år- är ju att ligga under jord. Vi är aldrig så nära livet som i dödens väntrum. Många saker som upplevts som viktiga, som statusprylar, har för de allra flesta inget värde när de snuddar vid döden, utan de är våra relationer med familj och vänner som är det primära.

Därför tänker jag ta tillfället i akt och fira min kommande dag, i dagarna tre med mina nära och kära. Jag önskar dig glädje och inspiration att göra detsamma när det är dags -hylla livet, och passa på att njuta av din underbara tid!

Glass & ballong åt alla!

Med värme och respekt Cecilia Németh

Här hittar du Cecilia:

Hemsida

Facebook

 

 

Du kanske också gillar:


Lämna ett svar till Klokegård Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

5 tankar om “Att fylla 40 år och älska livet!