Hallå! Jag lever! Ja, jag vet. Jag har inte skrivit på 2 dagar men det beror endast på tidsbrist och trötthet. Innan jag började skriva den här serien om min resa från botten till toppen så  var jag väldigt tveksam för jag visste inte riktigt vilken reaktionen skulle bli. Jag var orolig för att det skulle bli jobbigare för mig att skriva om den här resan med tanke på de eventuellt krävande reaktioner jag skulle få. Nu är jag glad att jag började skriva för det har gett mig flera viktiga nyttigheter. Jag har fått många kommentarer och där har skrivits så många klokheter som har gett mig mycket att fundera över vilket sen lett till en hel del insikter. Så man kan säga att era kommentarer har fått mina tankar i en bra riktning och det uppskattar jag väldigt mycket. En annan nyttighet är att jag helt enkelt har fått skriva av mig så det här har helt enkelt blivit en ventil där jag har kunnat släppa ut snurriga tankar tankar.

Här kan du läsa de tidigare inläggen: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4, Del 5

Vad har hänt sen sist då? Ja, jag hade ju lite ångest inför att åka till Svärfar på hans 70-årsdag men det blev så som jag skrev i det inlägget att det blev en rolig kväll. Vi fick god mat och ljuvliga tårtor. Min man och jag satt mest och pratade med  hans bror och hans sambo och det var jättekul för det var ett tag sedan vi träffade dem sist. Och så var det så härligt att få krama svärfar igen. När jag träffar honom så förstår jag varför jag älskar min man så mycket. Så jag somnade trött och glad i torsdags och sen vaknade jag i fredags och var på rätt så bra humör och kände mig ganska pigg. Jag pysslade i vår bagarstuga

Bakugnen före målning

och den dominerande känslan var faktiskt glädje. Jag kände mig glad över att det var min mans sista arbetsdag inför semestern och jag funderade över hur vi skulle fira hans semester. Och så kom min man hem och inget blev som jag förväntat mig. Jag tänkte nu först skriva att inget blev som jag tänkt mig men det var inte bara tankar utan det var bara förväntningar insåg jag sedan. Min man sade något eller sade inte något, ja, jag kommer inte ens ihåg vad det var men jag blev så grymt sårad och ledsen. Och sen var hela kvällen förstörd för jag var så sur och arg vilket gick ut över hela familjen. Inte så att jag stod och skrek eller så men det kändes ju så klart i luften. Ja, jag var inte vacker, jag var som tjurig 5-åring som stampade med foten i golvet ungefär.

När jag sen vaknade i lördags så var det som om allt var bortblåst. Min man och jag pratade en stund på morgonen och kramades mycket och sen kändes det väldigt bra. Min man åkte och tittade på Rally och jag satte igång och gjorde klart det sista i det lilla rummet i vår bagarstuga. Igår var jag också mindre trött än vad jag varit de senaste veckorna vilket var väldigt skönt.

Titeln på det här inlägget är ju den nakna ärligheten och med det menar jag vikten av att vara ärlig mot sig själv. Att jag är ärlig mot mig själv är en av grundstenarna för att ha möjligheten att leva fullt ut. Många har sagt till mig att jag ska vila och jag har funderat mycket över vad det betyder. Betyder det att göra absolut ingenting och bara ligga på soffan? Eller betyder det kanske att göra saker som ger mig energi? Jag har kommit fram till att det är det sistnämnda faktiskt för om jag bara ligger på soffan så blir jag så uttråkad och rastlös och det tar energi från mig. Vila för mig betyder att göra lite eller inget av det

Bakugnen efter målning

som tar energi och att göra mycket av det som ger mig energi. Så, igår drog jag ut spikar, jag målade, jag spikade, jag skruvade, jag bar, jag klättrade, jag släpade, jag dammsög, jag putsade fönster, jag lagade fönster, jag skurade golv och jag var faktiskt väldigt fysiskt aktiv hela dagen och kvällen. Och, det var så skönt att vara så fysiskt aktiv. Och forskning visar ju att fysisk aktivitet startar produktionen av kroppens eget lyckohormon vilket var precis vad jag behövde.

Men, nu kommer ärligheten mot mig själv in i bilden och nu ska jag vara extra vaksam för bara för att jag hade en väldigt bra dag igår och den här dagen har börjat suveränt så betyder inte det att hela jag är på toppen. Jag känner att jag är bräcklig så jag ska fortsätta behandla mig själv varligt. Jag ska fortsätta låta det här ta tid för jag vet att jag är långt ifrån toppen ännu. Det känns bra idag men jag är inte säker på att jag nått in till kärnan

Detalj från bagarstugan

ännu. Men jag fortsätter med det som gör mig glad och det är i nuläget att få bagarstugan helt klar. Just nu så fattas det tavlor och annat pynt innan det blir helt klart. Men vår Bagarstuga har fått en egen sida på Facebook och vill du se fler bilder så finns de på sidan som du hittar HÄR. Och det var ju det här med ekonomin som jag skrev om i inlägget: Den nakna ilskan, den har inte blivit bättre alls. Hur hanterar jag det då? Ja, just nu så strutsar jag faktiskt vilket ju går helt emot det här inläggets titel men jag känner att det är helt nödvändigt för mitt mående. Skulle jag räkna de få kronorna som jag har så skulle jag antagligen bryta ihop helt så just nu väljer jag att blunda för sanningen kring det och överlämnar allt som gäller ekonomi till min man. Fegt? Ja, kanske det men för min del handlar det inte om feghet utan om att jag ska ta mig igenom det här utan att bryta ihop totalt. Jag väljer just nu minsta motståndets väg och det är fokus på det som gör mig glad och nöjd.