Det här inlägget är en fortsättning på det inlägg jag skrev igår som hette ”Den nakna sanningen”. Det inlägget var starten på en serie där ni får följa mig från botten till toppen där jag har bestämt mig för att vara helt ärlig med vad som pågår. Det inlägget fick stor uppmärksamhet på Facebook och jag blev helt förvånad över alla underbara kommentarer. Jag trodde faktiskt inte att någon skulle läsa det. Som det brukar vara med blogginläggen, det känns som om det knappt är några som läser. Så när jag lade mig igår kväll låg jag faktiskt vaken väldigt länge och tänkte på alla kommentarer jag fått och jag funderade en del över dagens inlägg. Jag kände också där jag låg och funderade att alla kommentarer på något sätt påverkade mig och det jag tänkte att jag skulle skriva idag. Jag somnade sent och vaknade inte förrän halv tio idag. Jag kände mig bakfull vilket jag alltid gör när jag har sovit för lite eller somnat sent och vaknat sent.

När jag gick ut på verandan så möts jag av ett totalhavererat tält och jag kände bara en djup suck. Jag ogillar verkligen blåst. Så, jag startade min dag med att plocka isär resterna och lägga det i prydliga högar. När jag gick där och plockade med pinnarna och kände irritation och frustration över att inte ha pengar till att köpa en stadig paviljong istället för ett billigt tält från ÖoB som inte tål minsta vindpust så tänkte jag att nu behöver jag skifta fokus till något positivt. Det måste ju ändå finnas något positivt omkring mig som jag kan finna njutning i att titta på.

Och då föll min blick på en blomma. Det är en Flitig Lisa som jag köpte för 10:-. Den hade bara en liten utslagen blomma och såg så ensam ut i affären där de sålde ut några ledsna blommor för 10:- och jag föll för den här ensamma Lisan och jag är så glad nu när den börjar blomma och har så många knoppar. Bilden blev dock lite suddig men jag orkar inte gå ut och ta en ny bild. Hade det varit innan jag ”föll” så hade jag genast gått ut och tagit en ny bild men nu skiter jag i alla former av korrekthet. Jag kör naket, all in. Nu räckte inte åsynen av den här blomman för att vända mitt fokus till något mer positivt vilket i och för sig inte förvånar mig. Jag brukar på mina föreläsningar prata om balans mellan positivt och negativt och det fungerar inte så att 50% negativa tankar och 50% positiva tankar ger en neutral känsla utan den kombon ger definitivt en negativ känsla då det negativa väger så mycket tyngre än det positiva. Det är ungefär som att jämföra det med bomull och bly där det positiva är bomullen. Så jag tänkte att jag måste hitta mer positivt att fokusera på för att få ett fokus som överväger åt det positiva hållet. Så jag tittade på en annan väldigt vacker blomma som jag har i en rabatt, en ljuvlig Borstnejlika och den här gången blev bilden tydlig i alla fall.

Jag insåg dock att trots att jag har mängder med blommor i trädgården så finns det inte tillräckligt för att vända mitt fokus till det positiva. Det hjälper för bråkdelen av en sekund och sen är tröttheten och uppgivenheten tillbaka. Tröttheten är så tung och det känns som om jag väger över ett ton och jag orkar knappt resa mig upp. Allt känns som en enorm ansträngning och jag orkar helt enkelt inte. Klockan är nu 12.50 och jag har fortfarande inte fått något gjort idag. Inte för att jag har skuldkänslor över det men det är bara så fascinerande.

När jag plockat ihop tältet så skjutsade jag hem dotterns kompisar som sovit över här i natt och så pratade jag en stund i telefon med en vän í Stockholm som kanske tittar förbi på en kopp kaffe i morgon. Jag hoppas verkligen att hon gör det för hon är ett fantastiskt energiknippe med en fantastisk glimt i ögonen och ett underbart leende. Och när jag kom hem så gjorde jag frukost och sen kom 2 kunder till loppisen. Det var jättekul för en av tjejerna är jag vän med på Facebook och när hon såg mig så undrade hon om det är jag som är RockBabe. Och sen pratade och skrattade vi gott och jag sålde två par skor. Den tjejen vill att jag kommer till Kvicksund och föreläser så vi pratade om det och ska anordna något till hösten. Det kändes jättebra och det vore så härligt om jag kunde njuta av den positiva känslan längre stund men den stora tröttheten lägger sig som en tjock filt över hela skallen. Det är något speciellt med dagarna och det tar lång tid för mig att komma igång.

När de åkt så gick jag in och åt färdigt min frukost och nu sitter jag här. Den fysiska känslan är en enorm trötthet, känslomässigt känner jag mig tom och mentalt känner jag mig också rätt tom. Uppgivenhet dominerar och det känns som om inget blir som jag vill. Jag sade till min vän i Stockholm idag att det känns som om jag hela tiden kämpar som ett djur för att hålla näsan över ytan men jag ska kanske istället bara släppa taget helt, rulla över på rygg och flyta med strömmen. Men, uppriktigt sagt så vet jag faktiskt inte riktigt hur man gör. Jag tror inte ens jag vet riktigt vad det betyder att sluta kämpa och bara flyta med.

Nu ska jag lägga mig i soffan en stund och slötitta på TV tills jag får någon form av energi. Jag återkommer ikväll.