I går var det en ganska härlig dag och det kändes som att livet flöt på. Det hände inget speciellt men jag njöt livet precis som det ska vara. Idag känner jag mig enormt frustrerad och misslyckad och dagens inlägg kommer vara ganska jobbigt att skriva för jag kommer än en gång prata om det man ogärna pratar om. Den frustration jag känner nu sitter som en jobbig och klibbig klump i magen och känns som en stor muskelknuta vilket det troligtvis är. Rent fysiskt så hämmar det blodflödet till mina inre organ i magen vilket i längden inte är bra för min hälsa.

Vill du läsa de andra delarna om min resa så hittar de dem här:  Del 1, Del 2, Del 3,Del 4,Del 5, Del 6, Del 7, Del 8, Del 9, Del 10, Del 11 De mest delade inläggen är del 1, 4 och 8.

Jag fortsätter iaktta det som sker inom mig och jag har kommit fram till att hela det här fallet ner i botten är helt yrkesrelaterat. Mitt privatliv är så perfekt som jag bara kan önska men rent yrkesmässigt så är det för mig ett stort misslyckande. Ja, jag anser att jag har misslyckats totalt för jag är inte där jag vill vara. Jag vet att många skulle säga att jag inte alls är misslyckad men jag ber er komma ihåg att vi gör våra bedömningar utifrån helt olika preferenser. I går så kände jag att jag vill sluta föreläsa trots att föreläsa är bland det roligaste jag vet. Ni få som följer min blogg eller ni som följer mig på FB vet att jag hade ett helt gäng öppna föreläsningar i våras vilket var jättekul men det var ett så enormt marknadsföringsarbete så jag blev helt trött på det. (I det här inlägget delar jag några klipp från Föreläsningen som ingen Jävel vill se).

Varje öppen föreläsning som jag anordnade hade ju vissa kostnader i form av resor och lokalhyra vilket intäkterna skulle täcka och varje föreläsning hade tillräckligt med åhörare för att uppnå detta men det var ungefär också allt. Om man skulle slå ut den totala vinsten på antal timmar som jag lade ner på föreläsningarna när det gäller marknadsföring och resor så hamnar jag på minus i timpenning. Ja, så många timmar går det åt att marknadsföra för att få folk till föreläsningarna och det var kul i början men efter ett tag så trötta jag faktiskt ur. Och det känns som ett stort misslyckande. Och de förfrågningar om föreläsningar som jag får är så få så det går inte att leva på det.

Jag skrev nog  i ett tidigare inlägg i den här serien om att min karriär gick spikrakt uppåt ända tills jag blev utsatt för trakasserier på Facebook. Efter de trakasserierna så gick det käpprätt neråt med min karriär, jag blev som pestsmittad på nätet och ingen ville associeras med mig av rädsla för att själva bli drabbade. Och jag har full förståelse för det. Men med tanke på Facebooks algoritmer som styr våra nyhetsflöden osv så tolkade ju Facebook det som att allt jag skrev på FB var helt ointressant för omvärlden och nästan ingen såg mina inlägg i sina egna nyhetsflöden och jag märker att jag fortfarande inte syns så mycket som jag borde göra. Jag skriver borde för att jag har över 4000 vänner på FB men jag kan göra inlägg som inte får ett enda gillaklick vilket jag tolkar som att ingen har sett det. värst är det om jag delar min gillasida eller min grupp, det leder aldrig till nya medlemmar eller nya gillare. Och både min gillasida och grupp borde ha betydligt fler anhängare än vad de har så det är ju inte konstigt att jag tappar sugen, eller hur? Jag har följt alla konstens regler för hur man får gillare och gruppmedlemmar men när ingen ser att jag delar min gillasida och grupp så blir det ju inte fler anhängare där. Facebook vill ju visserligen att man ska betala för att marknadsföra sådant på FB men jag har inte pengar till att göra det och det är kanske där jag har misslyckats. Jag har inte råd att synas, jag har inte råd att marknadsföra mig så att jag får uppdrag. Jag har helt enkelt inte råd att börja tjäna pengar och det gör mig skitförbannad, frustrerad och ledsen. Känns hopplöst och jag känner mig misslyckad. Se min gillasida HÄR. Gå med i min grupp HÄR.

Mitt mål var ju att bli en efterfrågad föreläsare och det har jag ju misslyckats med totalt. Och min plan var ju att kombinera det med att ha en webshop där jag säljer bra e-kurser och e-böcker som de som inte kan se mig föreläsa kan köpa men det misslyckades ju också. Så, det känns ganska hopplöst och virrigt just nu för jag måste ju överleva. Alla säger att det jag gör gör jag väldigt bra men det är tydligen inte tillräckligt bra. Eller så är jag helt värdelös på marknadsföring. När jag började med det jag håller på med så var min drivkraft glädje. Jag tyckte det var så kul och inspirerande att få dela med mig av min kunskap på ett enkelt och lättillgängligt sätt. Men jag har märkt att efter ett tag så började drivkraften mer och mer handla om pengar, inte för att få ett överflöd eller bli rik utan för att kunna betala räkningar och köpa mat. Och när pengarna inte ens räckte till det så kändes desperationen ganska tydligt i min mage.

Och, jag har sagt det förut och säger det igen för jag tycker det är så viktigt. Jag skriver inte det här för att gnälla och för att jag tycker synd om stackars mig. Det är bara fakta och jag vill berätta hur det är. Jag har misslyckats med att nå dit jag vill och nu vet jag helt enkelt inte vad jag ska göra. Vet nog faktiskt inte ens riktigt vad jag vill längre. Jo, jag vet att jag vill stå på scen och föreläsa men om vägen dit ska vara hundratals timmar i marknadsföring så känns det inte värt det. Jag har inte råd att fara land och rike runt och föreläsa gratis. I min värld så kostar det pengar att köpa mat och kläder. Till och med banken vill ha pengar för huslånet.

Det här med pengar är ju väldigt laddat och något som man helst inte ska prata om. Att sen också bjuda in er alla bakom fasaden och erkänna att det går inte så bra som man kanske kan tro är väldigt jobbigt. Men, jag bestämde mig ju för att skriva den här serien och det tänker jag fortsätta med för det är givande för mig också. Det här inlägget har fått mig att förstå en del saker om mig själv. Jag vet att jag ofta sagt till min man att jag är tydligen helt värdelös på att tjäna pengar, varje gång jag får ett erbjudande eller en förfrågan som kan ge pengar så händer något så att det inte blir av och jag tjänar inga pengar. Ni kanske kommer ihåg att jag skrev förra veckan om det där produktionsbolaget som ville ha med mig i en TV-serie och att vi skulle boka in ett möte för att diskutera vidare. Ja, den kvinnan skickade mig ett mail senare och skrev att de bestämt sig för att gå vidare med en stockholmsbaserad beteendevetare. Känns som story of my life. Och det var inte det första erbjudandet jag fått där jag inte ens fått chansen att visa vad jag kan innan chansen dragits tillbaka. Känns rätt tröstlöst faktiskt.

Det jag i alla fall kommit fram till om mig själv med hjälp av det här inlägget handlar om min syn på mig själv och pengar. När jag växte upp så lärde jag mig att människor med pengar var bättre än människor utan pengar. Det var inte så mycket vad som sades utan jag märkte det på hur man bemötte andra människor. Det var ingen som sade rakt ut att människor med pengar var bättre människor utan det var antydningar och bemötanden som visade mig att det var en sanning. Min mamma var väldigt duktig på att göra skillnad på folk och folk så att säga och jag kommer ihåg att jag aldrig skulle göra som hon utan att jag skulle se till människan istället för till det materiella. Och så har det blivit. Jag umgås inte med människor utifrån social status, materiell status eller pengar utan jag umgås med de människor som jag gillar. Men, jag inser att jag inte lyckades hela vägen för när det gäller mig själv så ser jag mig själv som värdelös som inte tjänar några pengar och jag har hamnat i en väldigt negativ spiral. Om jag tittar på mig själv helt objektivt så borde jag tjäna ganska bra med pengar, eller vad säger du? Och ändå så gör jag inte det. Att inte tjäna pengar bekräftar ju bara för mig själv att jag är värdelös. Usch, vilken jobbig insikt. När jag var barn så växte jag upp med för lite kärlek och för lite bekräftelse så jag växte inte upp till en människa som var trygg i vetskapen om att vara värdefull utan jag växte upp i tron att jag var värdelös och nu som vuxen bekräftar jag det genom att inte tjäna några pengar eftersom jag som barn lärde mig att värdelösa människor inte har några pengar. Det gamla tankemönstret från min uppväxt sätter alltså krokben för mig själv.

Så, vad gör jag nu? Vad skulle jag säga till en klient? Dags att jobba med ditt värde som människa. Dags att börja uppskatta dig själv. Lättare sagt än gjort men jag har redskapen så det är bara att sätta igång. Jag ska lära mig att älska mig själv helt och fullt. Inifrån och ut. Just nu känner jag mig så liten och jag vill bara gråta. Naken, liten, ynklig, hopplös, misslyckad och ensam. Inte ensam i fysisk bemärkelse utan ensam inombords för jag har tappat bort mig själv.