Att ta itu med svåra saker!

Min pappa dog när jag och min lillebror var 5 respektive 1 år. Min pappa blev bara 25 år.
Efter en tid så träffade mamma en ny man som blev som vår riktiga pappa. Då tappade vi kontakten
med vår farmor. Det blev kanske inte riktigt bekvämt för någon av dem att umgås mera antar jag,
jag vet inte riktigt anledningen till att de inte kämpade mera, för att vi barn skulle få ha kontakten
även med vår pappas del av släkten, men så blev det alltså och locket lades liksom på hemma hos
oss.
Vi har aldrig pratat om bilolyckan, om hur pappa var som person, eller om min farmor, farbror och
mina kusiner, som vi inte heller har någon kontakt med. Vi pratade aldrig om det som är en så viktig
del i ens identitet. Jag vet inte vilka likheter jag har med min pappa, i sättet att vara osv. Det är sånt
som jag har funderat mycket på. Min bror är en kopia av pappa till utseendet, men han har knappt
vetat hur det har legat till, han har nästan funderat på om vår låtsaspappa är hans pappa.

Det här har legat som en hinna över mitt liv, eftersom jag aldrig har vågat fråga mamma om varför
det blev som det blev, som någon slags hänsyn till henne.
Men sedan jag själv fått barn har jag insett hur viktigt det är att ta upp även svåra saker i livet, barn
förstår så mycket mer än man tror, de tar in även det som man inte säger och jag har alltid varit
öppen om allt med dem.

Därför började tanken gro om att själv ta upp kontakten med farmor, att stå över hänsyn till mamma
och alla andra som kan tänkas ha synpunkter på det. Min man har varit underbar i den här
processen, han har alltid peppat mig att ta kontakt med farmor, ibland har jag blivit sur och ledsen
över hans tjat, det har känts för jobbigt helt enkelt, men som sagt, livet är inte enkelt och ibland
måste man ta tag i saker och ting själv, för att sedan kunna få sinnesro.

Helt utan kontakt har vi ju inte varit, vi har skickat julkort till varandra och jag har skickat kort på
barnen, inbjudan till vårt bröllop och även kort från vårt bröllop osv. Till och med ringt någon gång
och önskat God Jul. Men jag har aldrig frågat om vi fått komma och hälsa på någon gång och
farmor själv har aldrig sagt något om det, hon har i och för sig haft svårt att ta sig någonstans efter
att ha haft en stroke för några år sedan, men det finns egentligen inga bra bortförklaringar för någon
av oss.

Hur som helst så slog jag slag i saken nu mellan Jul och Nyår, jag ringde upp och frågade om vi fick
komma och hälsa på henne och det fick vi såklart. Så vi åkte dit häromdagen och det var så skönt att
få träffa henne, prata och titta på kort på pappa och kusinerna, att få ta del av pappas sida av släkten.
Det var också befriande att berätta för barnen om min riktiga pappa och om att jag har en farmor.
De tog det naturligtvis bra, såsom barn gör, allt är så naturligt för dem på något vis, de är så kloka.

Efter besöket har jag försökt att smälta alla intryck, nästa steg är att åka dit själv och ta med min
bror, prata mer med farmor om pappa, åka till hans grav och sätta ett ljus och lite blommor.
Jag är så glad att jag tog steget, jag känner även en sorg över att jag inte tog det långt tidigare,
eftersom vi aldrig kan ta igen tiden som gått.

Med den här berättelsen vill jag säga att det aldrig är för sent, att något som kan kännas otroligt
jobbigt att ta itu med, kan bli en sån enorm lättnad efteråt.

Tack till dig Cecilia och din inspirerande blogg, som ger en massa tankeställare om livet.

Kram Elvira

Här kommer ett fantastiskt gästinlägg från Åsa Sönnerfors! hennes berättelse berörde mig och fyllde mig med hopp. Så vad väntar ni på? Skrolla ner och läs!