Hallå alla Härliga!

Jag hoppas ni har en suverän dag! Jag njuter för fullt. 🙂

I förra inlägget så frågade jag er läsare vad ni önskar mer på bloggen och jag har fått några svar vilket jag är jätteglad över. Vill du läsa vad andra har önskat sig för innehåll här på bloggen så kan du läsa deras önskningar HÄR. Och jag blir jätteglad om du skriver vad du önskar.

Flera önskade inlägg direkt ur livet med inspiration så idag tänkte jag berätta om när jag fick ett jobb som jag inte hade kompetens för och hur det gick och hur jag sedan fick ett jobb som inte fanns.

I morgon, tisdag, presenterar jag veckans ”Storlänkare” och du kan mer om vad det är HÄR.

Nu går vi 20 år tillbaka i tiden. Jag har precis avslutat 2 års studier på en konstskola och letar efter jobb med konstnärlig inriktning, gärna något med keramik för det hade jag bäst kunskaper i. Så såg jag en annons där ett studieförbund sökte cirkelledare inom konsthantverk och jag ringde genast upp dem. Det vore ju perfekt att bli cirkelledare i keramik tänkte jag. 🙂 Så tänkte inte studieförbundet. De sökte cirkelledare i vävning och var inte intresserad av mina kunskaper i keramik då de inte hade utrustning för att ha keramikutbildningar. Jag fick frågan om jag kunde väva och det kunde jag. Eller kunde och kunde, jag hade vävt några mattor i tuskaft vilket är den absolut enklaste vävtekniken. Tuskaft är varannan tråd upp och varannan tråd ner. Kvinnan sade att det viktigaste var att jag kunde varpa och det hade jag ju gjort ett par gånger så jag fick jobbet. Varp är alla de trådar som sitter i vävstolen och som är det som håller ihop det hela.

Jag fick hoppa in mitt i terminen för deras andra ledare hade slutat tvärt så jag fick en befintlig grupp och alla deltagare hade arbeten på gång. Och jag kan ju säga att första dagen på mitt jobb var chockartad. Av de 20 vävstolar som var uppsatta så var det 2 som var i tuskaft och man vävde trasmattor där. I övriga vävstolar vävdes det enormt komplicerade saker vilket i mina ögon var rena grekiskan. Jag fattade ingenting!!! Det jag hade vävt när jag gick på konstskolan var konstvävar och då är man inte så noga med själva tekniken utan det är det konstnärliga uttrycket som är det viktiga, mixa material och färger och grundtekniken var tuskaft.

”Eleverna” jag hade var alla mycket äldre än mig, den äldsta var gammal nog att vara min farmor och hon började väva innan jag ens var född. Vad kunde jag möjligtvis ha att lära henne? I en vävstol så vävdes det duk. Trådarna var lika tunna som sytrådar och själva varpen bestod av tusentals trådar i vår bredaste vävstol och ni kan ju fatta att det blev fel bland trådarna ibland. Oftast så var det trådar som gick av i varpen och då ropade man ju på ”fröken”. Mig alltså. Där stod jag som ett fån och undrade för mig själv hur man lagar en tråd som gått av. Tack och lov så litar jag alltid till min improvisationsförmåga och det fungerade även här. Så först stod jag allvarligt och tittade på trådarna, sen lyfte jag min älskade sax, skakade på huvudet och sade: ”Det finns tyvärr inget annat att göra än att klippa av hela varpen och knyta om den för att sen börja om från början.” Ni kan ju tänka er chocken hos den äldre damen. 😉 Sen log jag stort och sade att jag bara skämtade. Sen sade jag att jag bara hade en vävstol att kolla först så skulle jag komma och hjälpa henne fixa tråden sen. Efter det sprang jag som en galning genom korridoren ner till fikarummet där vi även hade alla böcker och så slet jag fram den största vävboken och sökte i registret efter att laga en trasig varptråd, hittade sidan, läste snabbt som attan, slängde ifrån mig boken och sprang sen tillbaka till damen och hjälpte henne att laga tråden. Pust, vilken kondis jag fick. De första veckorna sprang jag som en skottspole fram och tillbaka i korridoren.

Det fascinerande i det här är att ingen av damerna misstänkte att jag inte kunde någonting. De reagerade aldrig när jag slingrade mig och att jag den första tiden aldrig svarade direkt och rakt ut på deras frågor. Ni kan tänka er vad jag lärde mig mycket och vi hade så kul tillsammans. Jag lärde mig också massor om bakning för det var alltid någon som bjöd på hembakat fika och jag fick massor med underbara recept. Och jag lärde mig allt jag behövde lära mig om vävning, alla olika tekniker, material och problemlösning. Jag kan ju så är med facit i hand säga att hade jag i förväg vetat vad jobbet hade krävt så hade jag aldrig tagit jobbet för jag hade ju insett att jag inte hade kompetensen. Men jag kan också så här i efterhand säga att jag är glad att jag inte visste allt i förväg för jag lärde mig så otroligt mycket. Efter 2 år när vi satt och fikade så sade jag till mina damer att jag hade en bekännelse att göra. De såg på mig väldigt allvarligt och så berättade jag att jag i princip var helt novis när jag började och att mina kunskaper i vävning knappt hade varit de grundläggande när jag började. De såg ganska frågande på mig och sade att de hade inte märkt min okunskap. De sade också att hade de vetat om det så hade de inte godkänt mig som deras lärare. Och det förstår jag för vem vill ha en lärare som kan mindre än du?

Med den här berättelsen vill jag visa på hur viktigt det är att våga ta klivet utanför sin trygghetszon och göra saker som kan kännas obekväma. Jag hade ju kunnat sluta efter första dagen men jag valde att anta utmaningen och klara jobbet vilket jag också gjorde. Jag blev såå omtyckt av cheferna så jag fick välja utbildning och valde då en helgkurs i vävning i Glimåkra vilket var helt suveränt.

Jag skrev ju ovan om att jag fick ett jobb som inte fanns och det skedde på samma studieförbund. Jag hade lite idéer som jag uttryckte till den studieansvarige och dessa idéer gick fram till verksamhetschefen. Det ledde till att jag blev inbjuden till att följa med på en konferens i Tällberg. Det var en konferens för verksamhetschefen och de studieansvariga i länet. Till konferensen så satte jag ihop en mapp med mina idéer. Jag gjorde en mapp var till de som var med på konferensen. Verksamhetsledaren blev så imponerad så han kom på att de skulle öppna ett kontor i en kommun där de inte hade något kontor och uppdraget föll på mig. Jag fick leta reda på en bra lokal där det fanns tillräckligt med utrymme för att ha cirklar i vävning och ett kontor till mig. Så då blev jag utbildningskonsulent med eget lokalkontor. Efter det så blev jag även marknadsföringsansvarig för hela länet och data-ansvarig för alla kontor i länet. Jag fick utbildning i hur man skapar hemsidor i HTML och sen blev jag även cirkelledare i olika dataämnen. Det var ett väldigt roligt och varierande jobb och jag trivdes väldigt bra.

Det jobbet fick jag för att jag vågade visa vad jag kunde. Jag vågade uttrycka mig och visa mina styrkor. Jag vågade vara kreativ och helt enkelt lysande. Jag trodde på mig själv och det fick även andra att göra det. Jag gjorde saker jag aldrig hade gjort och litade på mig själv och min förmåga att fixa det och jag var villig att lära mig nya saker vilket jag hela tiden gjorde. Jag befann mig ofta utanför min trygghetszon och jag kände att min zon expanderade hela tiden och jag växte i takt med nya kunskaper.

När du går utanför din trygghetszon så kommer nya intryck vilket ger nya tankar vilket i sin tur ger nya resultat. Det gäller bara att våga ta klivet, improvisera och lita till sig själv.

You Rock!!!