När allt flyter på och man mår så där helt suveränt så är det viktigt att inte släppa fokus på det som är grunden till att man mår så där bra. Det är så lätt hänt att lura sig själv och börja tumma på det som man mår bra av. Jag släppte fokus och lurade mig själv i små steg och nu har jag varit tvungen att pausa.

I maj 2012 fick jag diagnosen Diabetes typ 2. Orsaken till att jag fick diabetes var nog en kombination av ärftlighet och att jag tidigare hade Posttraumatiskt stressyndrom i samband med min mammas död. Forskningen visar på ett tydligt samband mellan Diabetes typ 2 och depression och man diskuterar nu om det är Diabetesen som orsakar depression eller tvärtom.

Nåväl, när jag fick diagnosen så tog jag tag i kost och motion i kombination med medicinering. Mitt mål var att med kost och motion få ner mitt blodsocker så att jag skulle slippa medicineringen. Jag var väldigt duktig och läste allt jag kom över när det gäller kost för diabetiker och kom fram till att en GI-liknande kost skulle passa mig. Det var inte lätt att göra den här förändringen men jag var helt enkelt tvungen. Innan diagnosen så åt jag 2-3 gånger/dag och nu skulle jag plötsligt äta 5-6 gånger/dag vilket i början tog mycket tid. Jag fick ställa larmet på telefonen så jag kom ihåg att äta och jag kände mig som Skalman men sin sov och matklocka. 

Efter ett tag så fick jag in rutinerna med mat och motion och mitt blodsocker sjönk till väldigt bra värden. Jag fick mycket beröm av min diabetessköterska för jag sänkte mitt långtidssocker betydligt mer än vad de hade räknat med. När jag fick balans på mitt blodsocker så var det som om himmelriket öppnade sig. Jag blev pigg, energisk, glad, nyfiken, idérik och älskade mig själv, livet och allt runt omkring mig. Jag stornjöt av mitt nya jag.

Men efter en tid så blev jag van vid att må så där superbra och tog det nog lite för givet samtidigt som det hände lite andra saker i mitt liv just då. Dels så reste jag runt ganska mycket i Sverige för att föreläsa, dels så blev jag utsatt för trakasserier. Resorna gjorde att det blev lite knepigare för mig att sköta mina mattider och att hitta bra mellanmål. Dessutom så började jag ”unna” mig saker. När jag hade genomfört en suverän föreläsning och var tillbaka på hotellet så tyckte jag att jag var värd lite extra för att det gått så bra. En liten bulle, lite ostbågar, en liten chokladbit etc. Jag lurade mig själv helt enkelt för jag tänkte att mina värden ligger så bra och jag mår så bra så det gör ingenting. Jag blundade för att det skedde oftare och oftare.

Trakasserierna som skedde på Facebook påverkade mig självklart men jag ville inte visa Stalkern att det hade någon effekt på mig, jag ville inte visa honom mina svagheter. Det fick effekten att jag dolde dessa känslor även för mig själv och min omgivning. Självklart tog det massor med energi från mig.

Jag kom in i en ond cirkel som ledde fram till där jag är idag. Jag ”glömde” liksom bort att sköta min diabetes och att ta hand om mig själv. Och eftersom höga blodsockervärden påverkar kemin i hjärnan så att man blir nedstämd, deprimerad och trött så blev ju det resultatet.

Jag tog mitt välmående för givet och släppte fokus på att fortsätta sköta mig vilket ledde till att det som fungerade så bra slutade fungera så bra. Så nu kan jag ju välja att köra på som jag gjort och fortsätta må som jag gör och troligtvis bli ännu sämre eller så tar jag tag i det som är allra viktigast. Mitt val blev att ta hand om mig och väcka liv i den glada och pigga Cecilia.

Pausar för att komma tillbaka!

Så nu har jag satt igång med en strikt kost som gynnar mitt blodsocker och så har jag satt ihop ett träningsprogram. Jag avsätter också mycket tid för vila och meditation. Jag har dragit ner på jobbet och mitt arbete i sociala medier. Jag jagar inte nya uppdrag men får jag förfrågningar så tar jag de uppdrag som jag känner att jag kommer kunna genomföra med glans. Det absolut viktigaste för mig är att hela tiden ha luckor i mitt schema där jag kan rå om mig själv.

Jag har helt enkelt tagit en paus för att ladda mina batterier innan det är för sent. Jag är så tacksam över att jag är utbildad stresskonsult och att jag har de kunskaper som jag har för den kunskapen har gjort att jag såg tecknen i tid så att jag kunde sätta ner foten. Jag är också tacksam över att jag har de verktyg som jag behöver för att ta hand om mig på bästa sätt under den här pausen. Och jag vet att om jag inte skulle ta en paus nu så är risken överhängande att jag springer in i väggen förr eller senare.

Mitt råd är att aldrig ta det som fungerar bra för givet. Allt behöver underhållas och det är så viktigt att ta hand om sig själv på bästa sätt.