Gårdagens inlägg, (del 4) var nog ett av de jobbigaste att skriva och det har gett en hel del respons. Bara positiv respons och folk kände igen sig och tyckte det var modigt av mig att skriva så öppet om ett så känsligt ämne. Ja, det här är nu femte delen i en serie där ni kan följa mig från botten till toppen och som det känns nu så får jag nog varna er för att det här blir en långvarig historia. Åtminstone om jag ska döma efter min trötthet. Har du inte läst de tidigare inläggen så hittar du del 1 HÄR, del 2 HÄR, del 3 HÄR, del 4 HÄR.

Ja, självklart så kommer ju ångesten också. Det var värre i början och nu är det bara någon enstaka svag gång per dag eller så. Fast igår var det rätt jobbigt faktiskt för i kväll så ska vi på 70-årsfest. Min svärfar fyller år och det blir rätt mycket folk som kommer. Jag tycker väldigt mycket om min svärfar och hans fru så det är inte det som ger ångest, jag träffar gärna de två men det kommer vara en massa annat löst folk där. Folk jag bara träffat några gånger och folk jag aldrig har träffat och ja, ni vet hur det är. Man måste ju vara någorlunda artig, social och vänlig och jag känner absolut inte för det. Jag vill bara vara för mig själv eller i små sällskap av människor som jag känner, familjen och nära vänner men inte en massa främlingar. Känns övermäktigt jobbigt bara och det ökade på ångesten igår. Vi ska vara där om två timmar och jag vet inte ens vad jag ska ha på mig. Har förresten inte duschat heller. Just nu känner jag ingen ångest däremot känner jag bara irritation. Men, jag vet att när jag väl kommer dit så kommer det gå hur bra som helst och risken finns ju att jag till och med kommer få trevligt. Svärfar är precis som min man trummis så självklart så blir det livemusik på festen och det längtar jag till.

Nu är jag tack och lov inte rädd för ångest för jag vet att den inte är farlig, bara obehaglig. Och den lilla ångest jag haft nu har inte varit någonting jämfört med den ångest jag hade när jag led av Posttraumatiskt stressyndrom efter mammas död. Den ångesten jag hade då var helt fruktansvärd men då var jag också så dålig så jag kunde inte urskilja den från verkligheten så att säga. Det kan jag tack och lov göra med den ångest som kommer nu och jag fördjupar mig inte i den eller låter den få något grepp om mig. Jag känner att den kommer, iakttar den och trycker sen hål på den som den ”lögn” den faktiskt är. Det bästa sättet att bli av med ångest är att stoppa den innan den kommer vilket låter knepigt men det är helt enkelt så att det är vissa tankar och situationer som triggar igång den och är man i en fas där man är mer mottaglig så är det bästa att undvika de tankar och situationer som fungerar som ångestens triggers. Om det nu inte går så ska man hantera den direkt den kommer alltså i ett tidigt skede. För mig fungerar det allra bäst genom att jag rent logiskt iakttar de ångesttankar jag får och sen ifrågasätter hur troligt det är. Och resultatet blir alltid att ångesten då försvinner. jag är tacksam över att jag har förmågan att så att säga ställa mig utanför mina känslor och inte bara låta mig svepas med och tro att de är helt överensstämmande med verkligheten.

I går kväll hände i alla fall något väldigt härligt. Jag har fått några nya följare på Instagram som är engelsktalande. När jag kollade in deras profiler så visade det sig att alla 4 var inspiratörer av olika slag och jag kollade in deras inlägg och då hände något inom mig. En dröm/längtan som jag glömt/förträngt började vakna till liv igen och jag fick en inre bild av en grodd som började tränga sig ur ett frö och uppåt mot ljuset. Drömmen jag har är att åka utomlands och hålla inspirerande föreläsningar och när jag läste deras inspirerande inlägg på Insta så väcktes det till liv igen. Så innan jag somnade igår så fick jag en massa nya idéer och det ser jag som ett gott tecken. Mitt vanliga jag hade genast i morse börjat följa dessa idéer. Men jag gjorde nu inte det för jag vill inte fly in i arbete utan jag har bestämt mig för att jag ska hitta tillbaka till min inre kärna innan jag gör något. Och det är absolut inte läge för nya projekt just nu utan det skulle bara bli en flykt och jag tänker inte fly. Jag tänker inte kämpa mer. Jag lägger mig ner och vilar istället och njuter av att det någonstans långt därinne finns frön som är redo, frön som gärna vill gro och frodas. Men jag tar det sen.

Nu kom min man hem och jag känner genast irritationen för tiden har gått så fort och jag har inte fått något gjort. Jag hör hur han grejar med disken som jag inte hunnit fixa idag och jag klandrar mig själv. Ja, jag ställer för höga krav på mig själv. Min spontana reaktion nu var att direkt rusa ner och ta itu med disken och komma med ursäkter för varför det inte blivit gjort men det skiter jag i. Jag vet inte vad jag gjort idag, det enda jag vet är att tiden har gått så oändligt snabbt idag. Jag har inte hunnit med klockan. Hoppas vi hinner i tid till svärfar.

Over and out!