Ännu en del i min resa från botten till toppen där jag delar med mig av en inre resa som jag för tillfället gör. Jag måste säga att jag stundtals känner mig helt schizoid då jag ena stunden är strålande lycklig för att i nästa ögonblick sjunka ihop och omslutas av känslor av misslyckande, värdelöshet och total deppighet. Rena rama bergodalbanan där upp och ner kommer helt utan förvarning. Och eftersom det inte har hänt något traumatiskt som tippat ner mig i den här svackan så är en stor anledning att jag varit slapptänkt och för mycket ja-sägare i min önskan att vara snäll. Och så är det väl en hel del småsaker som fått bägaren att rinna över. Alldeles för många motgångar knäcker även mig till slut.

Här kan du läsa de tidigare inläggen: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4, Del 5, Del 6

Och just den här bergodalbanan förenat med en fruktansvärd trötthet är som att vara i ett helvete. Och jag kan i och för sig förstå varför jag hamnat här om jag tittar i backspegeln och plussar ihop det med hur jag är som person. Jag är en väldigt kreativ människa och får väldigt ofta idéer, bra idéer tycker jag själv. Jag pratar nu främst om mitt jobb för det är det som tagit upp det mesta av min tid i min strävan att lyckas fullt ut. Jag har stora krav och om jag gör något så vill jag har suveräna resultat. Jag siktar aldrig halvvägs eller lagom utan jag siktar högt och stort. Ska jag göra något så ska det liksom göras ordentligt för att jag ska bli nöjd. Jag kommer ihåg under det år när jag blev trakasserad på nätet, jag lyckades trots dagliga trakasserier skriva och ge ut 3 böcker. Nu så här i efterhand så har jag faktiskt svårt att förstå hur jag orkade. Tyvärr så gjorde ingen av böckerna succé och det berodde inte på att böckerna var dåliga utan orsaken var ju att jag blev som pestsmittad i sociala medier. Det var ingen som vågade interagera öppet med mig av rädsla för att själv bli utsatt för den här personens angrepp och de som vet lite om Facebooks algoritmer förstår ju vilket resultat det gav. Och för er som inte känner till algoritmerna så är det de som styr vad vi alla får se i våra nyhetsflöden på Facebook, inlägg som fått många gillningar, kommentarer och delningar ser Facebook som väldigt kvalitativa och av stort intresse för folk på Facebook så de inläggen syns i många fler nyhetsflöden men ett inlägg som ingen gillar kommenterar eller delar ser Facebooks algoritmer som ointressant för dess användare så det visas inte i folks flöden. Och eftersom folk inte vågad gilla, kommentera eller dela det jag skrev så ”försvann” jag från folks flöden så trots att jag hade över 4000 vänner på FB så var det knappt någon som såg mina inlägg där. Jag blev nästan ”osynlig” på FB och det är inte förrän de senaste månaderna som jag märker att jag börjar synas på FB igen.

Sen tappade jag ganska många läsare på bloggen när jag bytte från Blogspot till WordPress. Anledningen till bytet var att jag överallt läste att det var mycket bättre med WordPress ur alla synvinklar och att som småföretagare så var man ju tvungen helt enkelt. Och det skulle också ge bättre sökresultat på Google. Men att halka ner från 1 500 läsare/dag till 200 är ett ganska stort glapp och det märktes också på alla sätt. Jag var verkligen på väg mot mitt mål och allt gick ”uppåt” men så började trakasserierna och då vände trenden helt. Nu klättrar det uppåt men väldigt långsamt,, alldeles för långsamt och jag blir faktiskt frustrerad och känner att jag börjar liksom tröttna. Nu är det ju inte så att det för min del handlar om att få bekräftelse genom många läsare, gillare, följare etc, utan det handlar om mitt företag. Ju fler som hittar till min sida desto fler kunder. Så enkelt är det.

Utanför Bagarstugan

Oj, nu blev det mycket om sociala medier igen. Jag skrev ju om det i det där jobbiga inlägget om ekonomin som hette Den nakna ilskan och det är också det inlägg i den här serien som blivit allra populärast. Som ni sett så har nästan varje del i den här serien haft en titel som handlat om ett jobbigt ämne eller en jobbig känsla. Nu är det ju inte så att jag har alla de här jobbigheterna hela dagarna men det skulle bli ett så enormt långt inlägg om jag beskrev allt i ett och samma inlägg så ingen skulle ha tid att läsa det. Många är oroliga över att jag gör för mycket och att jag borde vila mer och jag kan förstå det faktiskt så därför skulle jag vilja förtydliga ett par saker. När det gäller loppisen som jag skriver om ibland så har vi den här hemma, loppisen är i vår lada ca 50 meter från vårt hus så jag kan ligga i en solstol i trädgården när det inte är några kunder så det är inte jobbigt att ha loppisen. Och så är det vårt Bed&Breakfast som vi precis har öppnat. Allt är klart där så jag behöver inte göra mer och det jag har gjort har varit kul eftersom det till största delen har varit ett kreativt arbete då jag har inrett stugan. Och när jag är trött så vilar jag eftersom jag har den möjligheten. Jag har ju inga tider att passa nu under sommaren. Och jag gör faktiskt roliga saker också. De tre senaste dagarna så har vi fått spontanbesök av olika vänner vilket har varit jättekul och vi har skrattat mycket.

I går kväll innan jag somnade så bestämde jag att jag skulle lyssna väldigt mycket på musik idag och varva det med att lyssna på inspirerande föreläsare på YouTube. Anledningen till det var att det är ett av de verktygen som fungerar väldigt bra för att distrahera hjärnan tillräckligt för att sen kunna klättra uppåt på humörskalan. Och, i morse kom jag faktiskt ihåg vad jag bestämt i går kväll. Men, så himla typiskt, jag hittade inte mina hörlurar. Helt borta!!! Jag letade och jag letade och jag kände hur irritationen växte inom mig. Jag började nästan gråta för jag var så irriterad och frustrerad och en känsla inombords började liksom växa och det var känslan av att det enda som kunde få mig att må bättre var att få koppla in hörlurarna och lyssna på musik. Till slut så gav jag upp och tog istället de hörlurar jag har till datorn, ett par sådana där stora med muffar för öronen och med en sådan där grej över huvudet. Jag känner mig jättefånig när jag går omkring med sådana och jag föredrar inear-lurar. Nu hade dock mitt humör försämrats så pass att det inte hjälpte mycket att lyssna på musik men så kom den stora smällen. Yes!!! På mina föreläsningar brukar jag berätta om vikten av att distrahera hjärnan och jag hade sådan tur idag att naturen kom till min räddning. Det var klarblå himmel och solen sken ljuvligt och plötsligt så brakade helvetet löst. Ja, jag pratar alltså om åskan. Det small så jag faktiskt stod ute på gården och duckade. Men, det var en perfekt distraktion för min hjärna och den slutade älta tankar som skapade min irritation. Nu blev det istället fullt fokus på

Mums

vädrets makter och jag blev genast på bättre humör. Humöret fortsatte hela dagen och just nu har jag en Pinocciotårta som ska svalna och sen på med massor av grädde och hallon och jordgubbar och sen svulla. Sen blir det ett glas rödvin på det för att få ner blodsockret. Jag är diabetiker Typ2 och ska ju absolut inte äta socker som det är i tårtan men jag tycker att jag får ”fuska” ibland. Och ett glas rödvin sänker blodsockret så det tar ut sockret i tårtan.

Önskar er alla en suverän kväll!