Min inre resa fortsätter självklart då det är en process som har sitt eget liv och jag har ingen aning om var jag är på väg eller hur lång tid det tar. Men jag lallar runt här i min egen värld och gör det jag känner för i stunden, följer de impulser som kommer och de har de senaste dagarna lett mig till att börja skapa. Den bok som länge har velat komma ut har äntligen börjat utformas. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av början på första kapitlet.

Det var några läsare som påpekade att det var problem med att skriva kommentarer. Jag har nu gjort några uppdateringar och hoppas att kommentarsfunktionen fungerar som den ska.

Vill du läsa de andra delarna om min resa så hittar de dem här:  Del 1, Del 2, Del 3,Del 4,Del 5, Del 6, Del 7, Del 8, Del 9, Del 10. De mest delade inläggen är del 1, 4 och 8.

Bokens arbetsnamn är kort och gott The Book och det är ungefär allt jag vet. Jag vet inte vad den ska handla om eller vilka karaktärerna är men det kommer att komma till mig under skrivandets gång. Klart är i alla fall att det blir en skönlitterär bok med inriktningen personlig utveckling. Kvinnan som är huvudpersonen har börjat komma till liv inom mig, jag har inte sett hennes ansikte ännu men jag har sett henne snett bakifrån där hon sitter på sin veranda i en stor korgstol med fötterna på sitsen och armarna runt knäna. Jag kan känna henne och hennes personlighet, vad hon gillar och vilka intressen hon har.

Här kommer början på det första kapitlet.

Hon visste att hon hade ett budskap. Ett budskap att dela med sig av. Varje gång hon mötte sin blick i spegeln så såg hon frågan där. När? När är det dags? Nu? Eller nu? Och varje gång vek hon undan med blicken för hon visste att budskapet måste ut men hon visste inte hur hon skulle få ut det. Eller var. Eller till vem. Och frågan till vem kändes nog som det största hindret för fanns det verkligen någon som var intresserad, någon som skulle ha nytta eller nöje av budskapet. Frågorna var många och de samlade alla ihop sig till ett enda stort tvivel men varje gång hon mötte blicken så ifrågasattes hennes tvivel och hon kände att hennes motstånd började spricka. Tvivlets massiva mur hade börjat få sprickor som löpte kors och tvärs, sprickor som till en början knappt var skönjbara och enkla att ignorera men på senare tid så hade sprickorna börjat sippra ur sig en tvingande kraft som sade henne att det började bli dags. Det blev svårare för varje dag att ignorera tvivlets ifrågasättande och hon började inse att hon snart var tvungen att få ut budskapet oavsett vad det skulle innebära för henne. Hon var livrädd för hon visste inte vad hon skulle sätta igång när hon väl började sprida budskapet men innerst inne så visste hon, så kände hon att blicken hade rätt. Som vanligt.

Hon vek som vanligt undan med blicken efter det att hon borstat tänderna och gick istället ut på verandan för att njuta av morgonsolen som långsamt kom krypande över bergen. Några strålar var längre än de andra och de sträckte sig ända fram till dammen nedanför slänten och skimrade ljuvligt som kristaller på ytan. Hon älskade den här stunden på dagen när de första solstrålarna letade sig fram över bergen för att så småningom erbjuda henne ljuvlig värme och känslan av en varm famn dit inget ont hade tillgång. Men just den här morgonen så var det något som störde, något som gnagde inombords och hon visste precis vad det var. Det var raserandet av hennes tvivel som avhöll henne från att vara helt närvarande i denna ljuvliga morgonstund och hon märkte inte ens att hon vände sig inåt mot grubbel, osäkerhet och tvivel. Hur, när, vem var orden som ekade i hennes huvud. Och så den största frågan av dem alla. Varför? Skulle det verkligen tjäna något till? Skulle budskapet kunna hjälpa någon annan än henne själv? Hon väcktes ur sina funderingar av att telefonen ringde och hon reste sig och tassade barfota över de vackra, ockraröda plattorna in i huset för att svara. Innan hon kom fram till telefonen så undrade hon svagt vem det var som ringde så tidigt på morgonen.