Självklart känns det som en seger även om jag inte klarade tidsramen som jag satt men det var ju pga internetuppkopplingen och inget jag kan rå över.

Det här har varit en häftig utmaning, roligt att läsa alla kommentarer både på bloggen och på facebook och det har varit en utmaning att skriva 48 inlägg på 24 timmar. Men det gick, jag klarade det och känner mig nöjd och stolt.
Nu återgår allt till det normala förutom en liten förändring i min attityd till bloggandet. Det kommer antagligen att kännas som en evighet mellan inläggen när jag håller mig till mina 2-4 inlägg om dagen. Herregud, förra månade skrev jag 66 inlägg på hela månaden och nu har jag skrivit 48 på ett dygn. Wow!

Det roligaste med hela utmaningen var att det aldrig blev tråkigt och jag får lov att tacka Telia för de 2 stora prövningarna i forma av noll uppkoppling i totalt över två timmar på detta dygn. Jag blev först stressad av det men det släppte jag ganska snart för det låg utanför min makt.

Kommer jag göra om det? Ja, det tror jag, fast då blir det nog bara ett inlägg i timmen, tror jag, eller kanske 4 i timmen. Svårt att veta vilka tokiga idéer jag får.

Men det känns som om jag kommer sakna den här utmaningen för det var något speciellt att bara vara bloggfokuserad under 24 timmar, lite som att vara i en glasbubbla där bara jag, ni läsare och bloggen existerar.

Nu ska jag ta dottern och gå till fiket och titta på veteranbilar, en och annan Corvette och så käka lite glass eller något läckert med mycket grädde!

Att gå utanför gränserna är härliga utmaningar. Jag har testat att dansa Poledance och jag säger bara Wow, vilken utmaning. Jag befann mig hela tiden på golvet och dansade bara runt stolpen och guuud vad det var krävande. Jag älskar att dansa och kan normalt dansa hur länge som helst utan att bli trött men att dansa fem minuter runt en stolpe, det var jobbigt.

Egna länkar: Glöm inte bort dina gamla inlägg utan länka till dom när du skriver om ämnet igen. Ni ser ovan att jag har länkat till mitt tidigare inlägg om att få fler bloggläsare. Sökmotorerna tycker om sådant och allt som de tycker om gör att du hamnar högre upp vid sökningar.

Ord: Viktiga ord för min blogg är t ex: stresshantering, positivt tänkande, livsglädje, föreläsning för det är ord som beskriver det jag skriver om och när folk söker på de orden så vill jag att de ska komma till min blogg.  Så välj ut de ord som är viktiga för din blogg och skriv dom ofta gärna i kursiv stil, understrukna eller i fetstil. Se gärna till att de finns med i rubriken som är en central plats för sökmotorerna.

Aktivera läsare: Att ha tävlingar, frågestunder, frågor till läsarna, livechat, videobloggning, utmaningar är  bra saker att ha på bloggen för då kommunicerar du med dina läsare och får dom att komma tillbaka och även att rekommendera din blogg till sina läsare.


Uppdatera ofta: Ofta är ju ett relativt begrepp och du väljer själv vad du lägger in i det men om du vänjer dina läsare att du uppdaterar din blogg tre ggr/dag så bör du fortsätta göra det. Dina läsare litar på  att dina inlägg kommer. Får du förhinder så förstår dom självklart det också. Eftersom internet och bloggar är ett så snabbt media så tröttnar läsarna ganska fort om det blir för få uppdateringar. Dom vill ju ha det du skriver, dom vill läsa om just det som du kan ge dom och då vill dom också ha uppdateringar regelbundet. Regelbundet innebär med lika långt mellanrum, det kan vara 3 timmar mellan varje inlägg eller en vecka. Var konsekvent!

Jag hade säkert mer men det var vad som för tillfället poppa upp!

Jag fortsätter här på temat ord!

Ett vanligt förstkommande fenomen är att något positivt beskrivs med negativa ord.Se exempel nedan:

* Du är fruktansvärt snygg!
* Det här var skitgott, skitsnyggt, skitkul.
* Det var otroligt gott. (Det var så gott så det är inte trovärdigt)
* Det var hemskt kul att så många kom.
* Förskräckligt roligt att se dig

Jag använder istället ord som, fantastiskt, underbart, suveränt, oändligt, härligt och liknande.

Ett annat vanligt fenomen är att svara fel på frågor eller svara på fel fråga.

Vem går ut med soporna? Inte jag, inte jag, inte jag heller. (nä, och hur var nu frågan?)
Vad ska vi äta? Inte korv, inte köttbullar, inte köttfärssås. STOPP, det här tar ju hela veckan. (och hur var nu fråga?)

Känner ni igen det? Folk svarar med inte. Dom svarar med vad dom inte vill göra, inte vill äta, inte vill ha osv.

Hur använder du språket? Hur tydlig är du i din kommunikation?

Jag har alltid varit fascinerad av ord och älskat att läsa, har alltid sett det som en utmaning att försöka förstå vad som sägs egentligen, vad sägs bakom orden. Språkbruk är också en stor fascination och med tanke på den medvetenhet som ändå finns när det gäller tankens kraft så är det ändock förvånande att språket missbrukas som det gör.

Veckans Rockstjärna, Ewa Pihl kom medföljande önskemål om inlägg:

Kan du inte ta upp lite om språkets betydelse. Hur vi uttrycker oss.
Hur vi VILL bli uppfattade ! kontra uppfattas? av människor beroende på hur vi talar och uttrycker oss.. ??

Jo det ska jag göra, Ewa.

Först tänker jag hänvisa till ett tidigare inlägg jag skrivit om att nå fram med sitt budskap och om hur olika vi tolkar det vi hör; Når Du Fram?

Jag tänkte börja med ordet inte: Hjärnan ”tänker” i bilder och ordet inte är inte applicerbart till en bild. Det här är väldigt viktigt att tänka på när du har bestämt dig för att göra förändringar i ditt liv. Eller när du ska göra något speciellt och allting bara måste klaffa.
Vi intalar oss själva saker nästan dagligen: jag ska inte snubbla, jag ska inte bli nervös, jag får inte tappa tallriken, jag ska inte halka, jag är inte sjuk.
Eller när vi vill bryta en vana: jag röker inte, jag svär inte, jag äter inte godis.
Jag antar att ni känner igen det här fenomenet. Ordet inte är så integrerat i vår vokabulär och kommer helt automatiskt när vi pratar. Försök att prata i tjugo minuter utan att nämna ordet. Det blir lite krångligt. Ett bra tips till fikarasten eller personalmötet på jobbet. Läs mer om det HÄR!

Men. Men är ett litet ord du bör vara vaksam på. Två meningar som sätts ihop med ett men kan helt förlora sin betydelse och innebörd om det inte sätts samman på rätt sätt. Se om meningen och dess innebörd kommer mer till sin rätt om du väljer att sätta och istället för men.

Man. Många människor skyddar sig själva, söker respons och godkännande med andra människor genom att skydda sig bakom epitet man. Istället för att jag verkligen står för det jag säger och tycker själv så gömmer jag mig bakom man. Man brukar ju tycka eller jag brukar tycka. Antingen är det jag eller någon annan men väldigt sällan man.

4. Aldrig/alltid. Du får vara försiktig när du pratar om att något alltid är på ett visst vis eller att någon aldrig gör eller säger något. Det är att sätta en människa i ett fack och skapa deras självbild av hur han eller hon tror de behöver vara.

Kanske. Ibland är det innebörden av ordet kanske du vill åt och ibland är ordet kanske något som slinker in utan att vi egentligen vill. Mottagaren uppfattar en otydlighet och en osäkerhet i framställandet av meningar med det ordet som kanske inte är ditt syfte.

Måste. Är det ett stimulerande och lustfyllt krav eller en betungande och jobbig instruktion till dig själv? Pröva vilken skillnad det får att byta ut måste mot vill. Det är faktiskt så få saker vi måste så slit inte ut det ordet i onödan då det påverkar oss mer än vi tror.

Försöka. Återigen ett ord som signalerar på osäkerhet och signalerar att personen som säger något han eller hon ska försöka inte själv är säker på att resultatet kommer att bli lyckat. Hur ofta hör vi inte någon säga jag ska försöka ringa henne, jag ska försöka hinna osv.

Jag fick följande önskemål på facebook från Ann Dohse:

Vi människor ser olika ut både i kropp och knopp. Osökt kommer jag då in på de olika bokstavskombinationerna som lärare/läkare är pigga på att sortera in våra ungdomar i. Skulle det inte kunna vara så att vi ser olika ut även där uppe och att det är fullständigt normalt. Jag vill inte leva i den fyrkantiga värld som samhället nästan tvingar oss in i. Jag är övertygad om att olikheter istället för samhället framåt och utvecklas. Jag ser inte t ex ADHD, DAMP som en sjukdom, jag ser det som en energi, kraft som har något annat att ge. Jag har ingen närstående som har klassats med detta, men jag har en del vänner. Mycket duktiga sådana! Ja, det var bara en liten fundering, kanske något att spinna på.

Det är en väldigt intressant fråga som Ann tar upp här och jag känner att jag har inte på långa vägar tillräcklig kunskap för att ta upp ett så komplext ämne så därför har jag istället valt att dela med mig av den diskussion som kom igång i den tråden på facebook så här följer kommentarerna och du är välkommen att forstätta diskussionen i kommentarsfältet här på bloggen.

Anna: Ann: Min bonus dotter har fått diagnosen ADHD, jag ser det inte heller som en sjukdom – jag ser det som en ny personlighet som vi andra inte riktigt ännu kommit underfund med hur vi skall bemöta. En person med massor av energi som aldrig verkar tryta och en enorm aptit på livet, som drivs av sin enorma nyfikenhet, släpper allt som varit och grubblar inte utan lever nu och framåt… något som många av oss har svårt att göra i detta informationssamhälle. Ett medie sa för en tid sedan till mig att barn med olika bokstavskombinationer är Indigobarn – tyckte det lät vackert och kollade upp det. Det har hjälpt mig i min förstålse och mitt bemötande av min bonus dotter. Kram

Mia: Ang ADHD som Ann Dohse skrev om så ser jag det inte som en sjukdom heller, utan en tillgång till så mycket. Lilleman är diagnostiserad på ADHD. Lever här och nu med full nyfikenhet på livet. ♥

‎Marie: Ann Dohse delar din åsikt , att idag ges diagnoser för snabbt till barn och nga ungdomar..för de är mer ’besvärliga’ ..jag upplever att ingen orkar eller har tid att hjälpa ..den egentliga orsaken som oftast beror på socialt dvs familjen som till det yttre verkar bra men inte är det alls,,jag har jobbat med barn med diagnoser under nga år och gjorde även ett special arbete i ämnet …de barnen jag arbetade med behövde verkligen hjälp och medicinering..  å är benägen att våga påstå även om en ndel anser den provocerande är att en del vuxna..föräldrar helt enkelt inte orkar med sina barn..därav nya diagnoser..fast i själva verket är det föräldrarna som behöver hjälp.

Ann: Jag tror att många problem börjar på själva dagiset och i skolan. Barnen får en stämpel på sig redan där, som kan stressa upp familjen. Det blir ingen normal situation i hemmet, allt går ut på att forma pojken/flickan så att denne ska passa in i fyrkanten (dvs efter skolans/dagisets villkor). Vi lever i ett Orwell samhälle just nu………De barn som verkligen blir utsatta i hemmet (misshandel/pedofili) brukar oftast bli blyga och rädda men det förkommer såklart livliga också. De finns men är inte överrepresenterade i en skolklass.Vad jag vill säga med det är att samhället skyller på dåliga föräldrar så fort barnet inte går rätt i ledet. ”vad är det för fel på den där familjen” , familjen i sin tur blir rädda och tror att folk kan ju tro just det värsta om dem, dvs det som jag nämnde om misshandel/pedofili. Sedan är den onda cirkeln igång. Det är inte lätt att vara förälder nu för tiden, inte ett barn heller. Gällande lärarna så behöver de få in mer pedagogik i lärarutbildningen. Det går att lära alla slags människor om man lär ut på rätt sätt!

Fortsätt gärna diskussionen här och berätta om din egen erfarenhet av bokstavsmänniskor och diagnoser.