Jag fick följande önskemål på facebook från Ann Dohse:

Vi människor ser olika ut både i kropp och knopp. Osökt kommer jag då in på de olika bokstavskombinationerna som lärare/läkare är pigga på att sortera in våra ungdomar i. Skulle det inte kunna vara så att vi ser olika ut även där uppe och att det är fullständigt normalt. Jag vill inte leva i den fyrkantiga värld som samhället nästan tvingar oss in i. Jag är övertygad om att olikheter istället för samhället framåt och utvecklas. Jag ser inte t ex ADHD, DAMP som en sjukdom, jag ser det som en energi, kraft som har något annat att ge. Jag har ingen närstående som har klassats med detta, men jag har en del vänner. Mycket duktiga sådana! Ja, det var bara en liten fundering, kanske något att spinna på.

Det är en väldigt intressant fråga som Ann tar upp här och jag känner att jag har inte på långa vägar tillräcklig kunskap för att ta upp ett så komplext ämne så därför har jag istället valt att dela med mig av den diskussion som kom igång i den tråden på facebook så här följer kommentarerna och du är välkommen att forstätta diskussionen i kommentarsfältet här på bloggen.

Anna: Ann: Min bonus dotter har fått diagnosen ADHD, jag ser det inte heller som en sjukdom – jag ser det som en ny personlighet som vi andra inte riktigt ännu kommit underfund med hur vi skall bemöta. En person med massor av energi som aldrig verkar tryta och en enorm aptit på livet, som drivs av sin enorma nyfikenhet, släpper allt som varit och grubblar inte utan lever nu och framåt… något som många av oss har svårt att göra i detta informationssamhälle. Ett medie sa för en tid sedan till mig att barn med olika bokstavskombinationer är Indigobarn – tyckte det lät vackert och kollade upp det. Det har hjälpt mig i min förstålse och mitt bemötande av min bonus dotter. Kram

Mia: Ang ADHD som Ann Dohse skrev om så ser jag det inte som en sjukdom heller, utan en tillgång till så mycket. Lilleman är diagnostiserad på ADHD. Lever här och nu med full nyfikenhet på livet. ♥

‎Marie: Ann Dohse delar din åsikt , att idag ges diagnoser för snabbt till barn och nga ungdomar..för de är mer ’besvärliga’ ..jag upplever att ingen orkar eller har tid att hjälpa ..den egentliga orsaken som oftast beror på socialt dvs familjen som till det yttre verkar bra men inte är det alls,,jag har jobbat med barn med diagnoser under nga år och gjorde även ett special arbete i ämnet …de barnen jag arbetade med behövde verkligen hjälp och medicinering..  å är benägen att våga påstå även om en ndel anser den provocerande är att en del vuxna..föräldrar helt enkelt inte orkar med sina barn..därav nya diagnoser..fast i själva verket är det föräldrarna som behöver hjälp.

Ann: Jag tror att många problem börjar på själva dagiset och i skolan. Barnen får en stämpel på sig redan där, som kan stressa upp familjen. Det blir ingen normal situation i hemmet, allt går ut på att forma pojken/flickan så att denne ska passa in i fyrkanten (dvs efter skolans/dagisets villkor). Vi lever i ett Orwell samhälle just nu………De barn som verkligen blir utsatta i hemmet (misshandel/pedofili) brukar oftast bli blyga och rädda men det förkommer såklart livliga också. De finns men är inte överrepresenterade i en skolklass.Vad jag vill säga med det är att samhället skyller på dåliga föräldrar så fort barnet inte går rätt i ledet. ”vad är det för fel på den där familjen” , familjen i sin tur blir rädda och tror att folk kan ju tro just det värsta om dem, dvs det som jag nämnde om misshandel/pedofili. Sedan är den onda cirkeln igång. Det är inte lätt att vara förälder nu för tiden, inte ett barn heller. Gällande lärarna så behöver de få in mer pedagogik i lärarutbildningen. Det går att lära alla slags människor om man lär ut på rätt sätt!

Fortsätt gärna diskussionen här och berätta om din egen erfarenhet av bokstavsmänniskor och diagnoser.