Jag gav inte Adela en chans 6 kommentarer
Gräs
Häromdagen så plockade jag gräs och maskrosblad åt vår kanin Adela. Hon är en jättesöt Belgisk Jättekanin som är svart och vit. Nu på sommaren så bor hon i sin utebur där hon verkar trivas alldeles utmärkt. Den är två våningar stor och ger bra skydd mot väder och vind när så behövs. när jag gick där och valde ut gräs och blad som såg riktigt fräscha och spröda ut så slog det mig plötsligt att jag bara plockade det som jag trodde att hon skulle tycka bäst om. Så jag plockade till exempel bara små maskrosblad för jag tänkte att det säkert är godare med de nya små fräscha bladen istället för de stora äldre bladen. Men, tänkte jag, hon kanske faktiskt gillar de större bladen bättre, det kanske är mer vitaminer i dem eller bättre tuggmotstånd, mer fibrer eller bättre smak. Jag har ju faktiskt ingen aning och att fråga henne är ju liksom ingen idé. Så efter den tanken så slutade jag vara så noga med vad jag plockade så nu får hon alla storlekar på blad och olika sorters gräs. Och, det går ju fortare för mig att plocka en stor hög åt henne på det viset. När jag funderat ett tag över det här med gräset så kom jag på hur likt det är det mänskliga beteendet och vår förmåga att anpassa oss i blindo.
Ja, jag vet. Serien är slut. Men där något tar slut så tar ju alltid något annat vid och en ny början randas. Den djupa svackan som jag hamnade i hjälpte mig att se saker ur nya vinklar och jag kände att det är dags för en förändring. Det som är helt nytt är att jag har startat en ny blogg på engelska som heter 
Heder åt er som har följt serien om min resa från botten till toppen. Det här kommer bli det sista inlägget i serien, inte för att jag riktigt nått toppen utan för att jag ser att det inte intresserar läsarna lika mycket längre. Det var enligt statistiken flest läsare för de inlägg där jag mådde som sämst och det är ju så det är på nätet, allt negativt har genomsnittligt fler läsare. I det här inlägget kommer jag gå igenom min måendestatus just nu och så ge en sammanfattning över vad jag har gjort för att ta mig så här långt på så kort tid.
Känner du dig ofta negativ – som om du inte orkar ta ett steg till och att inget ändå går din väg? De här fem tipsen kan hjälpa dig tänka mer positivt och vända attityden till mer positiv.
I går var det en ganska härlig dag och det kändes som att livet flöt på. Det hände inget speciellt men jag njöt livet precis som det ska vara. Idag känner jag mig enormt frustrerad och misslyckad och dagens inlägg kommer vara ganska jobbigt att skriva för jag kommer än en gång prata om det man ogärna pratar om. Den frustration jag känner nu sitter som en jobbig och klibbig klump i magen och känns som en stor muskelknuta vilket det troligtvis är. Rent fysiskt så hämmar det blodflödet till mina inre organ i magen vilket i längden inte är bra för min hälsa.
Min inre resa fortsätter självklart då det är en process som har sitt eget liv och jag har ingen aning om var jag är på väg eller hur lång tid det tar. Men jag lallar runt här i min egen värld och gör det jag känner för i stunden, följer de impulser som kommer och de har de senaste dagarna lett mig till att börja skapa. Den bok som länge har velat komma ut har äntligen börjat utformas. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av början på första kapitlet.
Varandets konst är en konst jag verkligen behöver lära mig att behärska. Ni som följt min serie om min resa från botten till toppen här på bloggen har säkert förstått att jag är en mästare på görandets konst och att jag ställer väldigt höga krav på mig själv. Sedan sommarlovet började så har jag haft ”semester” och kommer ha det till skolorna börjar igen. Det är lång ledighet och jag är så tacksam över att jag har den här långa tiden på mig för att lära mig varandets konst. Men varför är det så viktigt? Häng med så ska jag berätta varför.
Här kommer ännu ett inlägg i serien där ni får följa min resa från botten till toppen. Ni får följa ett ögonblick under mitt liv och det blir ganska intensivt. Nu är jag helt övertygad om att det här inte är sista gången jag ligger på botten för det är ju en del av livet. Det jag däremot är övertygad om är att jag kommer aldrig att fastna där nere. Ja, ni som var uppmärksamma där noterade att jag skrev ”där nere” och inte ”här nere”. Anledningen till det är att jag faktiskt tagit ett eller två kliv uppåt mot toppen. Och i det här inlägget tänkte jag berätta om några små ledtrådar som talar om för mig vartåt jag är på väg.
Ännu en del i min resa från botten till toppen där jag delar med mig av en inre resa som jag för tillfället gör. Jag måste säga att jag stundtals känner mig helt schizoid då jag ena stunden är strålande lycklig för att i nästa ögonblick sjunka ihop och omslutas av känslor av misslyckande, värdelöshet och total deppighet. Rena rama bergodalbanan där upp och ner kommer helt utan förvarning. Och eftersom det inte har hänt något traumatiskt som tippat ner mig i den här svackan så är en stor anledning att jag varit slapptänkt och för mycket ja-sägare i min önskan att vara snäll. Och så är det väl en hel del småsaker som fått bägaren att rinna över. Alldeles för många motgångar knäcker även mig till slut.