Det är så härligt när det flyter 2 kommentarer
Det är så skönt att vi har så fint väder och det känns verkligen som ett enormt stort Äntligen. Jag har ägnat mina två senaste dagar åt att städa för i kväll åker jag till Arlanda för att hämta en väninna som bor i Holland. Vi träffades när jag var i Indien 2009 och har sedan dess haft kontakt. Hon och hennes man var här och hälsade på för 3 år sedan med deras äldsta son och nu kommer hon tillbaka och den här gången har hon 2 söner, mannen lämnar hon hemma för han jobbar. Hon stannar en vecka och jag är glad att vi har så fint väder. I går kombinerade jag städningen med….
Ja, jag vet. Serien är slut. Men där något tar slut så tar ju alltid något annat vid och en ny början randas. Den djupa svackan som jag hamnade i hjälpte mig att se saker ur nya vinklar och jag kände att det är dags för en förändring. Det som är helt nytt är att jag har startat en ny blogg på engelska som heter 
Heder åt er som har följt serien om min resa från botten till toppen. Det här kommer bli det sista inlägget i serien, inte för att jag riktigt nått toppen utan för att jag ser att det inte intresserar läsarna lika mycket längre. Det var enligt statistiken flest läsare för de inlägg där jag mådde som sämst och det är ju så det är på nätet, allt negativt har genomsnittligt fler läsare. I det här inlägget kommer jag gå igenom min måendestatus just nu och så ge en sammanfattning över vad jag har gjort för att ta mig så här långt på så kort tid.
I går var det en ganska härlig dag och det kändes som att livet flöt på. Det hände inget speciellt men jag njöt livet precis som det ska vara. Idag känner jag mig enormt frustrerad och misslyckad och dagens inlägg kommer vara ganska jobbigt att skriva för jag kommer än en gång prata om det man ogärna pratar om. Den frustration jag känner nu sitter som en jobbig och klibbig klump i magen och känns som en stor muskelknuta vilket det troligtvis är. Rent fysiskt så hämmar det blodflödet till mina inre organ i magen vilket i längden inte är bra för min hälsa.
Min inre resa fortsätter självklart då det är en process som har sitt eget liv och jag har ingen aning om var jag är på väg eller hur lång tid det tar. Men jag lallar runt här i min egen värld och gör det jag känner för i stunden, följer de impulser som kommer och de har de senaste dagarna lett mig till att börja skapa. Den bok som länge har velat komma ut har äntligen börjat utformas. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av början på första kapitlet.
Varandets konst är en konst jag verkligen behöver lära mig att behärska. Ni som följt min serie om min resa från botten till toppen här på bloggen har säkert förstått att jag är en mästare på görandets konst och att jag ställer väldigt höga krav på mig själv. Sedan sommarlovet började så har jag haft ”semester” och kommer ha det till skolorna börjar igen. Det är lång ledighet och jag är så tacksam över att jag har den här långa tiden på mig för att lära mig varandets konst. Men varför är det så viktigt? Häng med så ska jag berätta varför.
Här kommer ännu ett inlägg i serien där ni får följa min resa från botten till toppen. Ni får följa ett ögonblick under mitt liv och det blir ganska intensivt. Nu är jag helt övertygad om att det här inte är sista gången jag ligger på botten för det är ju en del av livet. Det jag däremot är övertygad om är att jag kommer aldrig att fastna där nere. Ja, ni som var uppmärksamma där noterade att jag skrev ”där nere” och inte ”här nere”. Anledningen till det är att jag faktiskt tagit ett eller två kliv uppåt mot toppen. Och i det här inlägget tänkte jag berätta om några små ledtrådar som talar om för mig vartåt jag är på väg.
Ännu en del i min resa från botten till toppen där jag delar med mig av en inre resa som jag för tillfället gör. Jag måste säga att jag stundtals känner mig helt schizoid då jag ena stunden är strålande lycklig för att i nästa ögonblick sjunka ihop och omslutas av känslor av misslyckande, värdelöshet och total deppighet. Rena rama bergodalbanan där upp och ner kommer helt utan förvarning. Och eftersom det inte har hänt något traumatiskt som tippat ner mig i den här svackan så är en stor anledning att jag varit slapptänkt och för mycket ja-sägare i min önskan att vara snäll. Och så är det väl en hel del småsaker som fått bägaren att rinna över. Alldeles för många motgångar knäcker även mig till slut.
Hallå! Jag lever! Ja, jag vet. Jag har inte skrivit på 2 dagar men det beror endast på tidsbrist och trötthet. Innan jag började skriva den här serien om min resa från botten till toppen så var jag väldigt tveksam för jag visste inte riktigt vilken reaktionen skulle bli. Jag var orolig för att det skulle bli jobbigare för mig att skriva om den här resan med tanke på de eventuellt krävande reaktioner jag skulle få. Nu är jag glad att jag började skriva för det har gett mig flera viktiga nyttigheter. Jag har fått många kommentarer och där har skrivits så många klokheter som har gett mig mycket att fundera över vilket sen lett till en hel del insikter. Så man kan säga att era kommentarer har fått mina tankar i en bra riktning och det uppskattar jag väldigt mycket. En annan nyttighet är att jag helt enkelt har fått skriva av mig så det här har helt enkelt blivit en ventil där jag har kunnat släppa ut snurriga tankar tankar.